Och läsarna finns inte bara i födelselandet Chile. I Sverige bor 37 000 chilenare i Sverige och de har fött 10 000 barn sedan de kom till Sverige. Det är egentligen för dessa barn och framför allt de egna sönerna som Fernando Ramirez började skriva för 30 år sedan. Han skrev först på svenska.
- Jag började skriva på svenska 1982 och jag skriver fortfarande. Det är min självbiografi och den tar aldrig slut. Jag skriver varje dag, säger han om den tjocka pärmen fylld med hans egen levnadshistoria.
Men han skriver inte bara sin historia på svenska. Han är snart också färdig med sitt stora bokverk, i två delar, som han skriver på spanska och med titeln Viva Chile que me vio nacer y Suecia envejecer. I svensk översättning ungefär "Chile såg mig födas och Sverige ser mig åldras".
- Första delen är på 600 sidor. Den handlar om Chile och den politiska utvecklingen. Den andra delen handlar om vägen från Chile och fram till nutid här i Luleå. Utgivning blir det 2013 när det är 40 år efter kuppen i Chile, säger Fernando Ramirez.
Han har en målning på väggen i lägenheten på Oscarsvarv i Luleå. Den föreställer en gata i Santiago, en liten pojke som sitter på trottoaren och en svart hund. Han förklarar att det är han som finns på tavlan och hunden som alltid följde honom, väntade utanför skolan vid skoldagens slut.
Gatans namn är Sinco norte och vid gatan finns föräldrahemmet, nu bebott av en syster till Fernando.
- På den gatan bodde alla möjliga, från kommunister till högerextrema fascister. Trots det var det inga som angav varandra efter militärkuppen. Vi höll ihop.
Fernando Ramirez var yngst av 15 syskon och fick uppleva våldsamma dödsfall i syskonskaran efter kuppen. En av hans bröder misshandlades till döds av polisen.
- Jag var nästan glad när min äldsta bror dog, inte för att jag inte sörjde honom men för att han fick dö en naturlig död.
Fernando Ramirez politiska aktivitet tvingade honom och hustrun att lämna Chile 1975. De uppgav att de reste på semester, men den semestern tog aldrig slut. Resan gick först till Madrid i Spanien, men där härskade en annan militärdiktatur, så resan gick vidare till Tyskland och så till Sverige och Stockholm.
Att det blev Sverige hade sin förklaring.
- En syster till mig gifte sig med en svensk man 1971. Under tiden i Chile jobbade de med Sveriges ambassadör Harald Edelstam. När vi kom till Sverige visste min syster inte om det. Hon bodde då med sin man i Kiruna och blev närmast chockad av att vi kommit till Stockholm.
Fernando Ramirez beskriver de första åren i Sverige som en svår prövning.
- Jag hade jobb, hus, en underbar hustru och en vacker son, men jag hade väldigt svårt med svenska språket. Det var så tungt att jag tänkte återvända till Chile, trots diktaturen. Jag kände ingen livsglädje, saknade mina föräldrar och mina syskon.
Han fann en lösning av en ren tillfällighet.
- Jag är inte religiös och har aldrig varit det, men jag började gå till en liten kyrka i Stockholm. Dit gick jag ofta och bara för att känna doften i den kyrkan. Det doftade Chile.
Efter två år bar det vidare till Luleå och anställning vid SGU och arbete i dess laboratorium. Det svenska språket erövrade han också.
- Jag blev så stolt när jag fick min första tidningsartikel publicerad.
Och han har blev en inbiten lulebo.
- Den största delen av mitt liv har jag bott i Luleå, 15 år mera än i Chile. Först hatade jag vintern här i Norrbotten, nu älskar jag den. För mig är identiteten med platsen där jag bor viktig, det handlar om kvarteret och min gata.
Och han känner sig som alltmera svensk.
- Jag har inte längre samma sociala behov av att träffa nya människor och umgås. I Chile skulle man ha massor av kompisar.
Men så återvänder han ibland till sin mammas gata i Santiago, till Sinco norte. Han var där senast i december och januari. Samtidigt har han också fått se sina söner lämna sin hemstad Luleå och en av dem också sitt hemland Sverige.
- Pablo är börsanalytiker i New York, Kristian bor i Stockholm och arbetar på ett försäkringsbolag.
Själv arbetar Fernando Ramirez i den kommunala äldreomsorgen sedan Statens geologiska undersökningar övergav Luleå. Långa nattskift som ger många fridagar.
- Det gäller att vara i form. Varje vecka dansar jag tango i två timmar. Det saknas män som vill dansa tango här i Luleå.