Blaine Hardens rapport från Nordkoreas fångläger 14 bygger helt på samtal med den ende som lyckats rymma: Shin Dong-huyk. Efter sin flykt har Shin utförligt intervjuats av bl a frigivna som tagit sig till Sydkorea.
Shin Dong-huyk är född i lägret. Fadern hamnade där för att två av hans bröder flydde under Koreakrigets kaos. Kim il Sung har gjort stor sak av begreppet blodsskuld - släktingar i sidled och tre generationer framåt får sona sina föräldrars brott.
Fadern fick som belöning för flitigt tvångsarbete gifta sig med en kvinna vakterna utsåg, Shins mor. Hon planerade ett flyktförsök med sin äldre son 1996, Shin hörde talas om det och angav dem för nattvakten som han blivit lärd. Vakten tog dock åt sig äran för att stiga i graderna eller få mer mat.
Shin togs till lägrets underjordiska tortyrcenter, hängdes i krokar i taket, brändes med eld så att rygghuden sveddes till blods och de variga såren inte läktes på månader.
Till sist lyckades han bli trodd om att han angivit men då levde han knappt. När han förts upp till markytan efter ett halvår knuffades han till avrättningsfältet som brukligt var tre till fyra gånger om året för att bevittna avrättningar. Framför honom och hans far hängdes nu modern och brodern sköts.
En medfånge i tortyrcentret blev till heltids sjukvårdare i cellen och berättade för honom om vad som fanns utanför lägret, det hade ju Shin ingen aning om. Det är istället denne medfånge han fått ett förtroendefullt förhållande till, den möjligen enda han kunde lita på i lägrets outhärdliga angiverisystem.
Också från flykten 2005 har han skuldtyngda minnen: en medfånge kom först till elstängslet och hans döda kropp bildade ett isolerande valv som Shin tog sig över och därmed som den hittills ende lyckades forcera stängslet.
Boken är skriven med all den medkänsla som är möjlig men den går liksom inte att "recensera". Den kan anmälas, med vånda.