42 deckare - och ännu fler mord. Få författare har varit så ohyggligt produktiva som Dagmar Lange, alias Maria Lang. Från debuten 1949 fram till året före sin död 1991 publicerade hon förutom vuxendeckarna också fyra ungdomsböcker, alltså i princip en bok per år.
Självklart gick det till slut ut över kvaliteten. Det brukar sägas att det räcker med att läsa de tio första volymerna i hennes digra deckarsvit. "De sista böckerna var sämre än Enid Blyton", skriver ett Maria Lang-fan uppriktigt på bokbloggen Bokhora.
Därför är det inte så konstigt att det är just förstlingsverken som Norstedts har valt att ge ut i nyutgåva i vår: Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära och Inte flera mord.
För många är Maria Lang en kär bekant från förr, en litterär vän vars böcker är besläktade med småputtriga mordgåtor som Morden i Midsomer och Fjällbackamorden. Nytillkomna läsare blir kanske överraskade över hur frigjord Lang är i sin syn på kvinnans ställning och kanske framför allt på sexualiteten som mänsklig drivkraft.
- Det skiljer henne från föregångare som Agatha Christie och Dorothy Sayers. Maria Lang var väldigt intresserad av sexualitet, i hennes böcker låg ofta förklaringen till brottet någonstans i det omedvetna sexuallivet, säger Sara Kärrholm, som i sin doktorsavhandling "Konsten att lägga pussel" skrivit om Maria Langs författarskap.
Med debutboken Mördaren ljuger inte ensam rivstartade hennes karriär 1949. I berättelsen om ett kamratgäng som bjuds att tillbringa en sommarhelg på en ö i Bergslagen vävde författaren sömlöst in en hbt-relation som får betydelse för mordgåtans upplösning.
- Homosexualitet var ett kontroversiellt motiv, men det blev inget större rabalder, man observerade att hon var intresserad av sexualitet, men det grävdes inte djupt i det - kanske av prydhet, säger Sara Kärrholm.
Filmsatsningen på Maria Lang startar med just Mördaren ljuger inte ensam, som får biopremiär den 8 mars. Senare visas ytterligare fem deckare som filmatiserats. Initiativet till att damma av Maria Langs böcker och presentera dem för en ny publik kom ursprungligen från manusförfattarna Jonna Bolin-Cullberg och Charlotte Orwin.
- Vi var sugna på någonting i deckarväg, men tyckte att utbudet just nu var så likriktat. Vi ville göra något nytt, något helt annat. Då kom vi att tänka på Maria Lang som jag hade läst mycket i tonåren och fått väldiga läsupplevelser av, berättar Jonna Bolin-Cullberg.
Kanske låter det som en paradox att leta sig tillbaka till 50-talet för att hitta något som känns "nytt och fräscht". Men för Jonna Bolin-Cullberg och Charlotte Orwin var det självklart:
- Det har funnits en längtan tillbaka till 50-talet, tillbaka till ett annat berättande, ett annat lugn, en annan sorts problematik än den som finns i dagens hårdkokta deckare, säger Jonna Bolin-Cullberg.
Men håller Maria Lang verkligen 2013? "Ja", svarar de båda manusförfattarna och får stöd av litteraturvetaren Sara Kärrholm.
- Det tycker jag absolut, säger hon.