Fritid och arbete

Vad vill du arbeta med när du blir vuxen? frågade jag nyfiket barnen på fritidsgården. En av dem satt med pennan i högsta hugg och svarade snabbt: ”Jag ska bli konstnär, och bara måla vackra saker.” Det andra barnet vid bordet satt tyst, och observerade sina händer. Det tog en stund, men till slut lyfte hon på huvudet och sa: ”Jag vill arbeta på bank.” Varför vill du arbeta på bank? frågade jag. ”För då får man pengar!” skrek barnet och skuttade iväg i en glädjedans runt hela fritidsgården.Inte så konstigt att hon blev så glad, när vårt människovärde i dag i mångt och mycket bestäms av hur mycket vi jobbar, vad vi jobbar med, och vad vi har i lönekuvertet i slutet av månaden.Hela vår skolgång handlar om hur vi ska bli goda samhällsmedborgare, och med det sagt, hur vi ska hitta ett arbete och försörja oss. Arbete var förut ett naturligt måste, förr i tiden när vi var tvungna att harva höet och rasta korna för att få mat på bordet hade vi inget val. Men i dag har det förvandlats till ett socialt tvång. På 1800-talet var det annat ljud i skällan, då var det status att kunna ägna sig åt improduktiva fritidsaktiviteter. Som att brodera, spela piano, eller förkovra sig i Strindberg.Under 1930- och 40-talen såg den svensk-amerikanske sociologen George A. Lundberg faran i det ökande fritidsutbudet, och hävdade att det inte stimulerade individen till att skapa egna unika fritidssysselsättningar som skulle kunna skapa harmoni för den enskilde. I stället slets individen mellan en mångfald av likartade aktiviteter, välorganiserade och prestigefyllda och som dessutom krävde att man inordnade sig i strikta regelsystem. Denna standardisering av fritiden var enligt Lundberg inte förenlig med den upplevelse av frihet och oberoende som den egentligen borde kännetecknas av.De som har pengar, till de välordnade fritidsaktiviteterna, anmäler sina barn till det ena och det andra. På tisdagar är det simning, onsdagar teater, torsdagar orientering, och på fredag tacos. Friheten att ha tid att göra vad vi vill blir förlorad i stressen att göra allt vi måste. Enligt en rapport av Svenskt näringsliv från 2010 har låginkomsttagare 60 procent mer fritid än höginkomsttagare. Men har de tänkt på att den med mindre pengar måste göra mer saker själv? Det finns inte pengar till ridlärare, hockeyskydd, städpersonal, färdiga tacoskal. På min fritid är jag en erfaren arran­gör, debattör, frisör, karikatör, kreatör. I samhällets ögon är jag en lågutbildad, låginkomstagare från ett arbetarklasshem utan ett sparkonto. Men ur begränsningar föds kreativitet, såsom Norrbotten Hardcorefest som jag är med och arrangerar på Föreningsgatan 7. Förra helgen var fjärde året i rad som vi bjöd upp till en två dagars festival med punk och hardcore. Med besökare från långt utanför Norrbottens gränser. Utan att kunna anställa chaufförer, städpersonal, ljudtekniker eller grafiska formgivare. Alla besökare är så oerhört tacksamma att de redan några timmar efter festivalens slut börjar prata om nästa år. All den uppskattning som vi får för vårt fritidsintresse gör att jag känner mig som en värdig människa, att den tid som jag uppoffrar är värd något mer än pengar. Vi som är medlemmar i föreningen får göra allting själva. Vi lägger alla ner hundratals timmar under året för att få allt att gå ihop i slutändan. Och allt gör vi helt själva, just för att kunna känna oss fria, och oberoende, just de saker som en fritid borde kännetecknas av.