Fullt ös - och poetiskt
KONSERTStad i ljus, sånger från jorden till himelenPy Bäckman sång, munspel, Rune Broberg, piano, Luleå kammarkör, Monika Wasberg, dirigentKulturens hus Lilla salentisdag kväll
Foto: Göran Ström
På många människor hade högklackade guldskor och guldkavaj verkat spex och revy, men hos Py Bäckman känns det äkta och helt rätt. Hon är en känslomänniska rakt igenom vilket inte minst manifesterar sig
i de poetiska och eftertänksamma texter som går som en röd tråd genom konserten. Lika upprymd av kvällens kvalitetsunderhållning som man är när man lämnar Kulturens hus lilla sal lika fullt är huvudet av livsfilosofiska tankar. Som all stor konst sätts en process igång i hjärnan.
Kammarkören inleder på egen hand med Lars-Erik Larssons vackra tonsättning av William Blakes Ingen fågel flyger för högt. Även deras solonummer i Gunnar
Hanhs Rondo Laponico imponerar. De bidrar även till stabilt stöd åt Py Bäckman i ett flertal av hennes sånger och sjunger även några av hennes låtar på egen hand. Gabriellas sång, Koppången och Där tiden inte är viktig blir alla till mäktiga hymner i händerna på Kammarkören, som alltid föredömligt dirigerad av Monika Wasberg.
Py Bäckman besitter en röst som verkligen är egensinnig. Den kan vara både kraftfull som ett vilddjur och sammetslen som silke när så krävs.
Många artister tar i från tårna bara för att visa att de kan men där visar Py Bäckman upp en del av sin storhet. När det ska blåsas på så är det verkligen fullt ös som gäller - men bara där så krävs. Som i några gospelnummer mot slutet av konserten med full kräm och riktig wow-känsla.
Melodifestivalbidragen Stad i ljus och Långt härifrån får nya dimensioner i dessa avskalade versioner där verkligen texten står i första rummet.
En stort bidragande orsak till kvällens fina stämning bidrar ackompanjatören Rune Broberg med. Hans lyhörda pianospel ledsagar fint Py Bäckman och kören utan att bli för dominant såsom en skicklig medspelare ska vara.
Man skulle kunna invända att konserten är lite väl lång. En timme och fyrtiofem minuter utan paus kräver sannerligen sitt sittfläsk. Men med ett så här varierat och känsloeggande program hade man gärna suttit en timme och fyrtiofem minuter till. För två extranummer och en publik som inte vill gå hem talar sitt tydliga språk. Att beskriva detta som annat än en formidalbel succé och ett väldigt lyckat möte vore tjänstefel.
Så jobbar vi med nyheter