Det är en variationsrik start på höstsäsongen i Konsthallen. De fyra kvinnorna står för video, fotografi, installation, skulptur, grafik, teckningar och måleri och bjuder på överraskningar.
Anneé Olofsson från Stockholm är en av Sveriges mest framstående videokonstnärer och hon visar fem verk. I alla finns hon själv, familj och föräldrar med.
I en av videorna får vi se henne på en badstrand, tillsammans med ömsom sin man, ömsom pappan. Det är en idyll där människor passerar i bakgrunden, frid råder, men ur den lilla transistorradion smattrar nyheterna.
- Jag har plockat nyheter från tidningarna och bara plockat de stora rubrikerna, satt ihop dem och hyrt in två nyhetsuppläsare som läser nyheterna. Det är bara elände hela tiden, inte en enda positiv nyhet. 25 minuter med 300-400 nyheter om elände, säger hon.
Hon säger så här om varför hon staplar elände mitt i en idyll.
- Jag vill visa hur det ser ut i världen. Det är lite Armageddon, samtidigt ska vi försöka att fortsätta existera.
I en parallell video får vi se hur en svart Anneé Olofsson smälter.
- Jag gjorde en silikonform av min torso och lät svart bläck frysa i formen i ett fryshus. Sedan fick isbläcket smälta i 14 timmar med jag filmade. Det komprimerade jag sedan till en tolvminuters film.
Det är en hisnande upplevelse se konstnär Olofsson smälta inför ens ögon. Man väntar att slutligen få se kraniet.
- Först ser jag väldigt gammal ut, sedan som en målning med bubblor på ytan. Till slut lite av skelett och sedan bryts halsen av, beskriver hon sin egen nedsmältning.
Betraktaren får sitta framför en bänk med hörlurar på och lyssna på violinmusik med bara halvtoner.
- Jag har tagit bort alla fina toner, det är från himmel till helvete och meditativt att lyssna på.
Kristina Nilsdotter visar "Bad Art, Monkey Business, samt en och annan dröm" redan när besökare stiger in i Konsthallen. Hon var förra årets ateljéstipendiat i Luleå kommun. I det ingick ett år i en ateljé på Kronan, pengar och en utställning efter året.
Hon visar teckningar, måleri, skulptur och grafik med mest badmotiv och apor.
- Det här är Ada B Dopping, säger hon om reliefen på kvinnan som simmar på väggen.
- Och det här är Beda C Dopping, säger hon om en annan skulptur av en annan badklädd kvinna.
Det är till en del drömska bilder som Kristina Nilsdotter skapat.
- Här ville jag visa en kaotisk miljö, säger hon om målningen med en bakande kvinna omgiven av en overklighet.
- Kaos? Hä, sa mormor och bakar vidare. Hon en skapar himmel i kaoset.
Mona Wallström har tagit med en del av sitt Plywood Palace till Konsthallen. Allt har hon gjort i plywood.
- Jag gillar det randiga i plywooden. Först arbetade jag med skurna pappersbuntar men det var för jobbigt.
I hennes plywoodpalats finns urnor, pelare, sittplatser och andra föremål
- Det är bara en del, resten har jag hemma. Det här är västra flygelns gallerigång med praktföremål att njuta av, säger hon om det som ryms i en av Konsthallens rum.
En del av installationen bygger på återvunnet material.
- Jag hittade en bokhylla av mahognyplywood i soprummet, säger hon om det mörka plywoodinslaget i installationen.
För Konsthallen har hon specialtillverkat ihåliga pelare.
- Jag har inte fyra meters takhöjd hemma men här är det högt till tak. Därföer gjorde jag dessa speciellt för den här installationen.
Den som vandrar bland Åsa Davidssons, Stockholm, oljemålningar får läsa berättelser, hennes eller egna. För i hennes bilder händer det saker.
- En del kan kännas surrealistiska och jag har fått det epitetet av recensenter. Jag vet inte riktigt själv om det är surrealistiskt. Jag belamrar varje målning med mycket, budskap och händelser. Jag vill ha min historia och betraktaren har sin. Jag vill att betraktaren ska triggas igång.
Och på nästan alla tavlor finns barn och då flickor, tillsammans med allt från vargar till helikoptrar, öde hus och bropelare.
- Barnen bara dyker upp. Jag är mycket ute i naturen. Då kan det dyka upp någon flicka som frågar vad jag gör. Då brukar jag fråga om jag får teckna av henne.
De flesta tavlornas flickor tittar inte på betraktaren, oftare på något annat i tavlan. Men med ett undantag.
- Jag träffade min barndomskamrat efter många år. Hennes dotter var som en kopia av hennes som liten, säger hon om den nästan fotografiska bilden av flickan bland bropelarna.
Åsa Davidsson debuterade som konstnär långt upp i vuxen ålder.
- Jag började med konst när jag var 30 år. Innan dess hade jag aldrig tecknat eller målat, höll på med sport och annat.
Nu är hon 43 år år och ger denna förklaring till varför hon lämnade reklamjobbet för att bli konstnär.
- Jag vill beröra betraktaren, som ska känna något. Kanske också utanför målningen, men det ska hända något i varje målning.
Och händer gör det i Åsa Davidssons målningar.