En blonderad kvinna i vitt som leende trycker sitt ansikte mot en knubbig pojkes kind. Så ser omslaget ut på Krisitan Lundbergs självbiografiska roman "Dagar bland skuggor, träd och vatten". Fotografiet måste vara ett av de åtta som tillsammans med ett brev dimper ned på dörrmattan hos författaren och därmed skakar om hela förståelsen av hans liv. Brevet är skrivet av en sjuksköterska som då hoppats på att få adoptera honom och som nu sett honom på tv, känt igen det en gång av henne älskade barnet, och vill berätta.
Bilderna; sjuksköterskan och pojken utgör en stomme i den här berättelsen. Men, den som läst Kristian Lundbergs "Och allt ska vara kärlek" och "En hemstad" anar säkert att detta bara är en av de många bilder och meningar som dyker upp, byggs ut, sätts samman, upprepas och dras tillbaka för att skapa romanens fragmentariska och brokiga helhet.
Den fragmentariska formen till trots närvarar i texten ett grammatiskt ofrånkomligt och tydligt närvarande jag. Även om ordet är framträdande så blir det ensamma jaget allt annat än starkt. Ensamheten är istället sammanvävt med utsattheten, tydligt visad genom ett av de fotografier som författaren till en början varken vill se eller visa: Bilden på pojken som ligger på ett kallt golv bakom en stängd sjukhus dörr.
Det är också utsattheten som i romanen blir jagets grund – det är först i relation till du:et/ hon, kärleken och vi:et, solidariteten, som något annat kan uppstå; något så konkret som en upplevelse av nåd. De åtta fotografierna liksom berättelsen om Lazarus från Johannesevangeliet återkommer om och om igen som bilder och som viktiga samtalspartners. Frågorna som de belyser – och skapar – handlar om att lämnas ensam och instängd eller att kallas på och mötas.
Och så finns där även jaget och sjukdomen. Den snedvridna och farliga solidariteten som gör att jaget blir instängd och bortvänd. Det är en sjukdom som har en medicinsk benämning och som kan kategoriseras, men som texten inte lägger till rätta. Istället är det erfarenheten; vad sjukdomen gör som står i fokus. Det gäller allt från vilka lappar som sitter på ett kylskåp, inlåsning och fastspänning, till hur sjukdomen låter som slår mot läsaren. Ibland hamnar den obehagligt nära.
Liksom tidigare i Lundbergs självbiografiska författarskap utgör klassmedvetenheten och hemstaden Malmö en viktig beståndsdel. Det är också scenen när författaren och hans son promenerar i staden som snuddar vid min upplevelse av "Dagar bland skuggor, träd och vatten": Där gatorna för fadern är sprängdfyllda av erfarenheter och liv är de bara simpla gator för sonen. Mellan mig som läsare och sonen som går bredvid finns en eventuell skillnad, för ibland anar och ibland innerligt känner jag hur denna text; dess meningar, rytm och referenser är sprängfyllda med något levt. Det gör att den slutna texten samtidigt är slående öppen. Men att gå in i den handlar inte om att hitta ut eller avkoda utan om just gå bredvid och andas i takt med de bultande orden.