Egentligen satt jag bara i solen med dragspelet på magen och drog någon gammal vals. Men det var samtidigt supervalåret 2014, och trevande diskussioner hade förts om kulturen som valfråga.
Jag mindes plötsligt hur allting startade och samtidigt trillade polletten ner. Så måste det vara!
Brorsan satt hemma tillsammans med Christer Engberg och tog ut riffen till låtar med Status Quo. Jag var fem år yngre och ännu Lill-Pelle, men fick vara med ibland om jag skötte mig. Mamma och pappa hade åkt till Finland för att köpa lakrits, billigt kött, korv och Koff. Men av någon anledning kom de också hem med en Landola. Ni vet, en vanlig sån där nylonsträngad akustisk gitarr som står och skräpar oanvänd i många hem.
Nålen på vinylen lyftes nu upp om och om igen. Med pekfingret backades spåret några millimeter för att riffet, solot eller den där udda vändningen skulle spelas upp för tjugofemte gången.
Hur gjorde Rossi? Var på gitarren spelades riffet för att få den exakta klangen? Vänta, på Caroline fanns ju två gitarrer i introt som gjorde den enkla slingan tvåstämmig. Synkoperna! De blev heliga.
Brorsan jobbade extra som brevbärare på lördagarna och fick råd, köpte en galonklädd Höffner. Nylonet var för alltid utbytt. Och äntligen gick det att spela på fjortonde bandet. Det är så jag minns det. Att vi lödde gitarrsladdar i röd spiral som alltid sprakade. Men ändå.
Och jag sparade ihop några slantar, gick och köpte Creedence första LP bara för att om och om igen kunna lyssna på Fogertys gitarr i Ramble Tamble.
Så här i efterhand inser jag det enorma värdet av att min bror Bosse och Christer fanns där som förebilder. Och att jag även hade fått en annan livslång vänskap på köpet – musiken.
Även om tolkningen kan kännas lite pamflettartad menar jag att det aldrig funnits någon bättre kulturpolitik än så, tillsammans med den där Landolan. Senare fick jag låna brorsans planka till min första spelning.
En julikväll i förra veckan träffades vi igen, med Masse på trummor. Åren hade gått och vi var stela i fingrar och rygg. Men glädjen och känslan fanns kvar, liksom att riffet till Caroline och Don’t waste my time ännu satt på gurorna.
Jag är dem evigt tacksam. För alla de där synkoperna – att ha fått ett språk och en möjlighet att uttrycka mig. Ni förstår, jag tror att det räddade livet på mig.