Förra veckan tågade jag och hundratals andra till Israels ambassad på Östermalm för att visa vår avsky för de israeliska terrordåden i Gaza. På många sätt var det som vilken demo som helst. Vi ropade slagord, klappade i händerna. Insöp känslan av gemenskap och solidaritet. Då det vid ett tillfälle blev tyst i min del av tåget tog några småungar mod till sig och ropade ”be-fri-a- Pa-le-sti-na!”, vilket följdes av det öronbedövande svaret: ”BE-FRI-A PA-LE-STI-NA!” Och så drog skanderandet igång igen. Barnen blev överförtjusta.
Som vanligt i demonstrationer, så gjorde vi motstånd genom att rent fysiskt ta upp utrymme. Genom att visa oss och säga vad vi tycker. Men det fanns en extra tyngd i rörelserna i torsdags. En annan desperation i orden. Kvinnan framför mig skrek tills hennes röst skar sig. Hon fortsatte ändå. Det lät som att det gjorde ont. Det måste ha gjort ont, för till slut tonade rösten ut och försvann helt. Hon försökte fortsätta skrika ändå, röstlös. Orden? ”Slu-ta mör-da vå-ra barn”. Sluta mörda våra barn. Jag kunde knappt vara med i det dundrande ekot av röster som fortsatte att svara henne, trots att hon inte längre hördes. Det blev bara för mycket. Jag började grina. Sen gick jag där och grät.
Är det inte sjukt att vi fortfarande lever i en tid, som det faktiskt finns fog för att skrika de orden?
”Sluta mörda våra barn.”
Skrika det på största jävla allvar.
”Sluta mörda våra barn.”
Framme vid ambassaden höll Dror Feiler ett brandtal på en bil. En tvåårig pojke satt på sin pappas axlar precis bredvid mig. Han var fascinerad av mina solglasögon, sträckte sig efter dem. Men jag kunde knappt titta på honom. Jag kan inte titta på barn nuförtiden. ”Det hade kunnat vara du”, tänkte jag.
Och vilka ord finns det då kvar att skriva? Att ropa?
”Is-ra-el mör-da-re”
”Carl Bildt hyck-la-re”
”Slu-ta mör-da vå-ra barn”
Tills rösten tar slut. Och sen fortsätta ändå.