Det är fikapaus och kaffemuggar trängs med välfyllda fat och lådor med hembakade bullar och sockerkaka. Det skrattas och pratas runt bordet och så är det mest hela tiden hos Bergnäsvävarna som huserar på övervåningen i den gamla skollokalen på Bergnäset i Luleå. Samtidigt som det som ska bli alltifrån dukar till trasmattor, kuddar och bordstabletter tar form i vävstolarna löser de världsproblemen och utbyter kunskaper och erfarenheter. Margareta Forsman är den som har den mesta av vävkunskapen och hon fungerar som cirkelledare.
– Vi gör det här i studiecirkelform, säger hon och tillägger att det är en populär verksamhet. Flera står på väntelista och hoppas på att komma in i gruppen som nu består av ett tiotal damer. Begränsningen är antalet vävstolar och lokalens storlek.
– Det måste finnas vävstolar till alla. Vi ska inte stressa och väva på ackord.
Stress undviker de. Alla projekt måste få ta sin tid och det är ju inte precis så att vävarna har ett skriande behov av mattor, dukar och annat.
– Nej, nej. vi väver inte för att vi behöver något. Vi har fullt i våra skåp och lådor, säger Margareta Forsman och skrattar.
De andra instämmer, men konstaterar att deras alster blir fina och uppskattade presenter.
Det finns inte direkt något svängrum att tala om i lokalen, då vävstolarna tar upp det mesta av ytan.
– En fördel med att vi sitter nära tillsammans är att alla vet vad som avhandlas, säger Margareta Forsman med ett skratt.
Vad som ska vävas bestämmer de gemensamt. Just nu vävs det bland annat gardiner, där Margareta Pohjanen väver med en speciell teknik. I det ljust linnefärgade garnet lägger hon in pärlemorskimrande paljetter, för att få en vacker effekt. Paljetterna vävs in i en ficka så att de hålls på plats.
– Och jag som egentligen inte kan någonting, säger Margareta Pohjanen och skrattar.
– Ja, men nu sitter du och väver gardiner, säger Margareta Forsman.
Det viktigaste är inte själva vävandet, om någon önskar går det precis lika bra att ta med sig ett annat handarbete, eller bara sitta med och prata. Gemenskapen är det allra viktigaste för Bergnäsvävarna.
– Vissa dagar hinner vi knappt väva någonting alls, då är vi upptagna med att lösa världsproblemen, säger Karin Eriksson.
Tre gånger i veckan träffas de och det blir ett antal timmar varje gång.
– Inte är vi borta frivilligt. Det ska väl vara att man måste åka och vara barnvakt i Stockholm eller så, säger Karin Eriksson.
– Det är en fröjd att gå hit, menar Margareta Pohjanen.
Olika vävtekniker prövas med stor entusiasm och det är egentligen bara deltagarnas fantasi som sätter gränserna. Margitta Fjällström visar upp en matta vävd av fårskinnsremsor. Lockig, mjuk och perfekt att sätta fötterna på när en stiger upp ur sängen. Visst går det fel i vävandet ibland och det händer att någon kör fast ordentligt.
– Men det finns alltid någon här som kan lösa problemen, säger Margareta Pohjanen.
Nere i källaren i samma byggnad blandas skratt och prat med ljudet från sandpapper som gnids mot trä. Där i verkstaden, eller slöjdsalen om en så vill, håller Seniorsnickarna till. En del av dem har sina fruar i vävlokalen, som Pelle Eriksson. Han tillverkar knivar i trä och horn. Grovjobbet gör han här i verkstaden och när han kommer hem gör han finliret, gravyren.
– Frugan och jag är hantverkare båda två, säger han och skrattar gott.
När han inte slöjdar spelar han och hustrun golf och dessutom sjunger han i en manskör. Nu i vår firar han 50 år som körsångare.
– Vi brukar säga att vi har en dag i veckan som vi är lediga. Det brukar bli på lördagar.
Cirkelledare för snickarna är Sune Furbeck och han berättar att det är ett glatt gäng som träffas varje vecka. Pratglada är de allihopa och det blir diskussioner om både högt och lågt.
– Vi pratar om alltifrån vad som har hänt i Let's Dance (tv-program, reds. anm.) till terrorism. Politik undviker vi, men det betyder inte att vi inte har synpunkter. Det är aldrig tyst vid fikabordet, säger han.
Inte heller för Seniorsnickarna är det arbetet som är huvudsyftet.
– Det är en social verksamhet som är väldigt nyttig för oss gubbar, säger Svante Frisk.
Ja, det verkar onekligen vara rena medicinen för trots att eftermiddagen börjar bli sen är det inget fel på entusiasmen bland deltagarna och när det börjar packa ihop sina grejor för att skiljas åt för dagen är det med skratt och glada tillrop.
– Vi är så pass gamla att vi gör precis vad vi vill. Men helst i trä, säger Ture Laakso finurligt.