Om honom och hans ansträngningar läste vi om i många artiklar på 1970- och 1980-talet. Tibor Parák var inte från byn Parakka, även om han i denna sin memoardagbok står just vid byns skylt som passar hans efternamn. I stället kom han som flykting från Ungern, liksom många andra under Ungern-revoltens år. Det ska vi vara glada för.
Parák måste ha varit en flitig dagboksskrivare, för det är en riktig tegelsten som kommit till när dagboksnoteringarna blivit bok. Först i Ungern och nu i Sverige med bistånd av LKAB.
Det är framför allt geologen Tibor Paráks dagbok och inte så mycket människan Tibor Paráks, bortsett från några ingående skildringar av semesterresor till sydligare breddgrader och lite hälsobesvär. Nej, det är mineraler det handlar och inre förhållanden inom LKAB och SGU.
Det som direkt fångar intresset är prologen, hur Tibor Parák hamnar i Sverige. Året är 1956 och månaden oktober när han startar resan från den östra stationen i Budapest med damunderkläder av nylon lindade runt magen. En värdefull mjuk växlingsbar valuta under resan.
Några dagar senare ska revolutionen bryta ut i Ungern och det blir en dramatisk färd innan flyktinggruppen når Sverige och möts av vänlig personal på Tyringehemmet med vacker trädgård. Rena lyxhotellet!
Parák beskriver inte bara ett vänligt mottagande som flykting, lika vänligt blev mottagandet som papperslös geolog när han steg in på Chalmers i Göteborg. Det låter så olikt dagens flyktingskildringar. Efter en tid i Göteborg steg han på Nordpilen till Norrbotten, LKAB och SGU.
Han kom bland annat att undersöka fyndigheten Leveäniemi i Svappavaara och fann att den fyndigheten omfattade 307 miljoner ton malm. Sveriges tredje största efter Kiirunavaara och Malmberget. Det blev också en gruva, men som en tidigare gruvkris vaggade till sömns. Nu har den återuppväckts i den nya gruvboomen.
Vid denna tid var LKAB något annat än dagens gruvbolag. Parák noterade att företaget hade sitt eget klassamhälle. Den som nått en viss lönenivå, chefslön, hade rätt att inta lunchen i bolagshotellet. Chefernas hemmafruar, för då var kvinnorna i hemmet, kunde rekvirera bil med chaufför från bolaget när de skulle åka och handla. När julen randades ordnade bolaget också julgran, men bara för cheferna.
1969 utbröt strejken, den stora gruvstrejken som skakade den sittande makten. Tibor Parák beskriver hur LKAB-chefen Arne S Lundberg innan strejken hade rest till USA, frälsts av professor Kennings teser, återvände och införde teserna. De gick ut på att en chefs order aldrig fick ifrågasättas. Dessutom en stor omorganisation och när 1969 gick mot sitt slut satte sig så gruvarbetarna.
Under den senare delen av Paraks tid på LKAB var det ingen gruvboom, i stället ropades det efter nya mineralben att stå på för det statliga gruvbolaget. Tibor Parák var en av dem som spanade efter alternativen. Uranbrytning i Pleutajokk var ett nytt ben, men avfärdades av Tibor Parák och han hamnade i konflikt med bolagsledningen. Han larmade också om farlig hantering av det radioaktiva materialet.
Det slutade med att Tibor Parák sade upp sig från LKAB:s prospekteringsbolag. Hans försök att övertyga om det nödvändiga i att bryta alternativa mineraler fick inget stöd inom bolaget, ej heller förslaget att bygga smältverk i Malmfälten.
Tibor Parák var däremot populär utanför bolaget, inte minst hos facket, och föreslogs till och med som speciell gruvminister. Senare skulle han också komma att driva företag tillsammans med Krister Wickman, en av socialdemokraternas tidigare ministrar. Pressklippen är många om honom i tidningsarkiven.
Politiken och samhällsengagemanget må vara, men Tibor Parák var framför allt geolog och skulle komma att kullkasta tidigare geologers slutsatser om Kirunamalmen. Han påvisade att Per Geijers teori från 1919 inte stämde, att Kirunamalmen i stället hade vulkanisk härkomst. Så blev han också en del av den svenska geologins historia. Utöver detta påvisade hans studier också ett samband mellan Skelleftefältet och Kirunafältet och som tidigare varit okänd.
Tibor Paráks dagsboksanteckningar är i många stycken en intressant färd genom en del av Norrbottens och LKAB:s historia. Det är en tjock bok och kanske hade den vunnit på några redaktörsingrepp där till exempel en del semesterskildringar hade bantats. Och sist men inte minst: Varför återvändanda efter 43 år och fyra månader till det gamla hemlandet Ungern? Det får vi liksom inte veta.