Sommaren 2017 har rusat på som somrar brukar göra. Jag hann inte göra allt det där jag tänkt mig. Blev uppslukad av bokprojekt som drog ut på tiden och åt av sommaren. Hann förvisso med en dejt. Misslyckad dock. Bilen trasig. Laga bilen. Bilen trasig igen. Laga bilen.
Lustfyllda och planerade projekt i stugan konverterades till stressmoment. Trots att fester uteblev blev det dock en och annan pilsner för mycket.
Jag hade redan i början av juli lyssnat på fler sommarprat än tidigare år. Några riktigt bra, andra enbart tröttsamma. Kan ha att göra med att jag föredrar när folk pratar om ett eller flera ämnen som inte stavas Jag. Eller när folk pratar om sina sina tillkortakommanden istället för att skryta om sina framgångssagor.
Drog en lov på Hamnkalasets lördagkväll ledande min cykel i värsta trängslen. Inte smart. Kom fram till ett tält, gick in, vände på klacken och cyklade hem.
Och så vädret …
Nej, behållningen denna sommar har varit att cykla. Jag är absolut ingen fanatiker, men märker hur mycket jag med åren gläds över att cykla. Och att kunna byta cykel. Jag har två eftersom min i Stockholm boende yngre dotter inte ville ta med den. En röd fin damcykel. Plus en svart citybike.
Och så Antonio och Kevin, förstås.
De är två grabbar, 6 respektive 9 år, som leker på bakgården som inte erbjuder mera än en gararagelänga, soplårar, ett cykelställ med cyklar, några parkerade bilar och asfalt.
Ofta när jag går för att låsa upp en av cyklarna vädrar de sin nyfikenhet:
– Varför har du två cyklar?
– Vilken är snabbast?
– Vilken ska du ta idag?
– Vart ska du?
– Var har du varit?
Och så småpratar vi en stund.
Vetgirigheten lyser i deras ögon. De är som två unga forskningsresande som på sina cyklar utforskar bakgården som om den vore världen, eller åtminstone större än vad gården är.
När vuxna dyker upp är Antonio och Kevin snabbt där med sina frågor. De påminner mig om vikten av att värdera vetgirighet, fantasi och lekfullhet. Egenskaper som effektivt motverkar känslan av att vara likgiltig.
När höstrusket tilltar och övergår i minusgrader ställer jag ner cyklarna i källaren. Tillvaron blir motigare, ja. Men om skrivlusten eller lusten till annat krampar, kommer jag att hämta energi från minnesbilderna av pojkarnas vetgiriga ögon.