I Infans 2011 förde Helena Granström en dramatiserad, lätt absurdistisk idédebatt om föräldraskapets plats bredvid båda föräldrarnas yrkesliv.
I hennes nya prosalyriska kortroman Hysteros har det blivit allvar: berättarjaget är en första gången gravid kvinna som öppnar hela sitt känsloliv och sin kroppslighet för läsaren. Hon för monolog och hon inför ett syskonjag som står för den onda födelsemytologin: Kronos som åt sina barn och tvingade Rhea i landsflykt till Kreta för att rädda sjätte barnet Zeus, att snart hämnas sin fars grymhet.
Även nattvardsundret skymtar förbi: så som Kristus gav sin kropp ger varje födande kvinna sin, eller åtminstone den frihet som tidigare var hennes. Där finns en man som verkligen försöker förstå intensiteten i hustruns känslopendlingar. Han ensam står i kontakt med yttervärlden, annars utspelas hela dramat på en ö med hus och strand.
Kvinnan är så fullständigt inriktad på sin kropp som födelseundret väl egentligen motiverar, så särskilt neurotisk uppfattar jag henne inte. Hon bara förtätar tiden och berättar om ögonblicken av självtvivel, matäckel, sviktande jagkänsla när nu en ska bli två och hon tappar den kontroll över kroppen hon är van vid.
Först som sist: detta höga ämne är värdigt Granströms språk! Här finns en skärpa och klarhet som lyfter det vardagliga huvudstråket till den allmängiltighet som bekräftas av den mytiska nivån. Den höggravida kvinnans täta kisspauser blir lika meningsbärande som Rheas lindning av den sten den glupske maken ska få sätta i sig istället för nyfödde Zeus.
Författarinnans underbart självklara sätt att uttrycka ambivalens känner jag igen från Infans:
"Jag ser det inte, ser inte mina höfter, armar eller ben, jag ser det som växer i mig. Jag vill att han ska röra mig men istället rör han vid någonting annat, vid det, och jag borde vara lycklig, det är jag, och jag är förtvivlad och rädd och en annan, densamma."
Varje födelse är livets hela dramatik förtätad i ett ögonblick. Psykologiskt sett sker en första separation som ska följas av ett par decenniers utveckling av självständighet och förmågor. Därpå paradoxen att barnet utvecklat egen identitet under ett förbund med båda föräldrar som tonåringen kanske förnekar men som hör till livets grunder.
Moderskapets paradox är att skapandet bär så många tillfällen till förlust, sorg, sviktande kontroll.
Ingen social ingenjörskonst eller snabbt ändrade yrkesroller eller aktivering av fadersrollen jämfört bondesamhället ändrar detta: av Mor är Du kommen...
På ett vidunderligt exakt språk gestaltar Helena Granström denna paradox och lyfter den in i Sagan: det här har ju berättats sedan Antiken. Varför glömmer vi känsloladdningen för några bestyr vi har, för att gång på gång påminnas?
När det kanske är försent.