När otillåtna politiska budskap formuleras som graffitikonst på husväggarna i Srinagar, beläget i Kashmir Valley, ett av världens vackraste och farligaste områden, påminns man om vilken skillnad kultur och skapande kan göra.
Graffitin ekar av sådan historia att Indien, karaktäriserat som världens största demokrati, borde skämmas över sin närvaro. Go, India, go back! är en ironisk påminnelse från en inte så avlägsen tid då orden bar en gandhisk uppmaning om motstånd i Indien – mot britterna.
Idag riktar orden ett nej till indisk militär närvaro i Kashmir. Kulturen, som knappast kan vara mer brännande och angelägen än här, har börjat axla den roll som världssamfundet i allt högre grad börjat svika.
Fattigdom och militarisering tilltar, våld och hot mot bönder och arbetare likaså. Kvinnor förnedras med sexuella trakasserier. Fler massgravar upptäcks, märkliga försvinnanden oroar.
Kulturens roll och betydelse för identitet och språk motarbetas allt hårdare.
Riskerna med kärnvapenstaternas – Indien, Pakistan och Kina – intresse för regionen avtar inte för att världens ledare, hur demokratiska de än försöker framstå, undviker att stöta sig med dessa ockupationsmakter. Kashmir hamnar inte på agendan när handelsavtal ska ingås.
Sveriges vapenhandel med Pakistan och Indien, pågående sedan tidigt 1960-tal, hedrar verkligen inte vår demokratiska anständighet.
Torgny Segerstedt, en av svensk tidningshistorias mest orädda skribenter, hävdade vid ett tillfälle att han kanske kunde ha betytt något för det internationella samfundet om han fått skriva i The Times, eftersom Sverige enligt honom var ”ett så litet land att det alls ingenting betyder vad som sägs här”.
Segerstedts berömda ord – ”Herr Hitler är en förolämpning” – publicerades i I dag, fyra dagar efter att den blivande massmördaren installerats som tysk rikskansler.
Torgny Segerstedt skulle inte ha tvekat att använda utrymme i tidningsspalterna för att påtala de brutala brott som dagligen begås i Kashmir.
Områdets drygt 16 miljoner invånare tvingas ännu uthärda en indisk armé på drygt 650 000 soldater, en pakistansk dito om 300 000.
Hur många är utrustade med svenska vapen? Hur många av de cirka 70 000 kashmirier som dödats under de senaste tjugo åren har stupat för svensktillverkad ammunition? Kashmir tvingas ännu ha ytterligare en stat inom sina gränser – Kina – som på sin nordöstra femtedel byggt en viktig genomfartsväg till Tibet.
Feministen och kvinnorättsaktivisten Gazala Peer med rötter i regionen har besökt Stockholm. Hon skrädde inte orden om tillståndet i Kashmir när hon talade under ett möte.
– Hoten om sexuellt våld och mord definierar och formar kvinnors liv och rörelse. För kvinnor är det sexuella våldet det mest förekommande. Ockupanterna använder det för att kontrollera regionen.
Tidigare i år deltog Farrukh Faheem, forskare vid South Asia Centre for Conflicts, Peace and Human Security i Mumbai i Indien, vid ett seminarium om Kashmir, arrangerat av Lunds universitet. Faheems vittnesmål om hur det är att leva som kashmirisk muslim i demokratiska Indien var inte upplyftande.
Farruk Faheem formulerade inte bara mörka tankar utan uttryckte också hopp om att Kashmir i framtiden ska kunna spela en fredlig roll i och för regionens storpolitik:
–Jag är säker på att Kashmir, inom en inte så avlägsen framtid, kan bli en viktig bro för att bygga fred mellan Indien, Pakistan och Kina.
I England verkar en annan engagerad kashmirier i förskingringen, Daalat Ali, lokal politiker inom Labour i Rochdale, tillika filmare och författare. Också han var nyligen på besök i Sverige. Ali har länge ägnat sig åt att uppmärksamma inte bara den lokala kulturens roll i kampen mot pågående förtryck utan också sitt språks framtida möjligheter.
Idag fängslas och tystas kulturarbetare – om de inte dödas. Kontrasten mot hur situationen var före 1947 då ockupationen av Kashmir inleddes är så slående att det tycks som om vi under vårt samtal talar om den tidens paradis med en enastående kulturell blomstring.
– På den indiska sidan har konst och litteratur – i namn av trygghet och säkerhet – flugit ut genom fönstret. Samma har skett på den pakistanska sidan i namn saudiskt präglad islam.
Unga kulturarbetare tar allt större risker genom att öppet visa sin frustration över den nuvarande situationen. På Youtube kan man se klipp med rappsångaren McKash, en som det verkar smått ironisk pseudonym inte bara för Roshan Ilahi utan också för Kashmirs finansiella betydelse för regionens stormakter – här handlar det inte om olja utan om vatten.
McKash/Ilhai vågar mer än vad som kan vara hälsosamt för honom och hans möjligheter att också framöver kunna uttrycka sig med hjälp av rappen i Kashmir.
Begåvade unga författare som Basharat Peer (Curfued Nights) och Wahid Mirza (The Collaborator) skönmålar ingenting i sina skönlitterära verk utan uppmanar till politiskt motstånd och försöker genom sitt berättande göra skillnad.
Fahad Shah, kashmirisk journalist, idag bosatt i London, har samlat och gett ut folkliga berättelser om motståndet i en volym kallad People’s own stories – The Resistance.
Texterna återger vanliga människors erfarenheter, sorg och ilska. Återigen får vi prov på kultur som inte stavas pengar och som kan göra skillnad.
Man kan genom att återanvända delar av det klassiska yttrandet av ovan nämnde Segerstedt kunna hävda att ansvariga herrar och damer i såväl Indien, Pakistan som Kina är förolämpningar mot Kashmir.
Även om det inte uttrycks i The Times utan här, i Norrländska Socialdemokraten, i lilla Sverige, som också framöver måste tro på och ta tillvara de möjligheter som finns att påtala flagranta brott mot mänskliga fri- och rättigheter.
Även om brotten begås långt ute i stora världen – i ett fjärran bergsområde, i den stora medieskuggans farliga mörker.
Michael Economou