Hela scenens bakre vägg upptas av en filmduk och en video rullar som visar det man ser genom bilens framruta en frostig, ljussvag midvinterdag på en ödslig riksväg. Inga färger, mest en mellangrå nyans. Det är en bild av Norrbotten när breddgraden gör sig som mest påmind.
Föreställningen utgår från ett antal dikter och resultatet av en referensgrupps arbete med att samla in berättelser.
Det finns alltså ingen dramatiker som skrivit denna pjäs och det är väl just det som är svagheten. Det berättas ingen historia.
Vi får under denna enaktare följa två ungdomar som arbetar med ett föredrag om sina identiteter som tornedaling respektive same.
Det är den nya generationen, ungdomar som inte behärskar sina föräldrars språk och upplever sig i utkanten av den kultur det fötts i.
Av detta kunde det ha gjorts något och det är här den gripande berättelsen lyser med sin frånvaro.
Nu blir det under den dryga timslånga föreställningen en uppräkning av historiska oförrätter, ja ni vet allt det där som redan skildrats i hur Sverige en gång skulle göras till ett land, ett folk och ett språk. Och vi vet ju också hur det gick.
Regissören Josette Bushell-Mingo gör så gott hon kan av detta och det gör hon mycket bra. Pjäsen är frukten av ett sambete mellan tre teatrar, Norrbottensteatern, Tornedalsteatern och Giron sámi teáther. Den kommer nu att gå på turné i Norrbotten.