Litterär tidskrift. Bara de två orden får det att vattnas i munnen på mig. Jag tänker genast på den intellektuella guldåldern i Paris på 60-talet, när poststrukturalistiska författare som Julia Kristeva, Michel Foucault och Jacques Derrida bidrog till att skapa ett nytt filosofiskt-litterärt rum i tidskriften Tel Quel, som kom att förändra synen på språk i grunden. Men jag tänker också på svensk kontext. På hur ett klimat rikt av tidskrifter är dynamiskt, gör luften mer spännande att andas. För diskussionen vidare, fördjupar den. Kan erbjuda ett spektrum av röster från vitt skilda håll. Vi har flera utmärkta litterära tidskrifter i Sverige. Glänta. 10-tal. Subaltern. Till exempel. Och sedan ett år tillbaka finns även Granta här. Men Granta är lite annorlunda, del av ett internationellt nätverk med redaktioner på ett tiotal olika ställen i världen. Mest i västvärlden (förstås). Undantagen är Kina och Brasilien.
Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800-talet och har genom åren publicerat storheter som Doris Lessing och Sylvia Plath. I detta det tredje numret av svenska Granta, med temat ”Jakt”, medverkar författare som Herta Müller, Katrine Kielos och Lawen Mohtadi. Litterära reportage, som Tim Adams inträngande och fruktansvärda skrift om engelsk rävjakt, samsas med renodlat skönlitterära bidrag som Lina Josefina Lindqvists novell om det eldprov en ung tronarvinge tvingas genomgå under en safariresa.
Personligen känner jag mig lite kluven till hela grejen. Nästan alla texter är av hög kvalitet. Att de är fjorton till antalet gör att Granta är tjock som en bok snarare än en tidskrift, vilket är underbart. Författarna tar sig an jakttemat på olika sätt. Mohtadi skriver om registreringen av romer. Kielos om hur kameran har blivit vår tids vapen. Bra bra. Men i efterhand inser jag att jag under hela läsningen har känt av underskottet av skönlitteratur. Av fiktion. Av fantasi.
Övervägande känns texterna självbiografiska eller journalistiska. Visserligen tar flera av dem upp viktiga frågor. Men allt är liksom... stöpt i samma form. Var finns den konstnärliga friheten? Det subversiva? Men det är också någonting annat som skaver. Jag inser att nästan alla svenska bidrag är skrivna av författare som tillhör Sveriges största förlagskoncerner. Visserligen är det ju Albert Bonniers förlag som äger svenska Granta. Men liksom, kom igen. Höj blicken. Hur ska Granta kunna vara ett spännande litterärt rum, om i princip all luft kommer från en och samma byggnad som ligger på Sveavägen i centrala Stockholm? Utan att öppna ett fönster ut åt andra förlags författare kommer luften snart att bli riktigt unken. Och det är väl kanske den viktigaste skillnaden mellan Granta och de oberoende litterära tidskrifter som finns. Ventilationen.
Det överlägset starkaste bidraget, och även det mest säregna i samlingen, är i alla fall NoViolet Bulawayos text om några barn i en kåkstad i Zimbabwe. Skildringen av hur de leker landleken och hur alla vill vara ett av de ”riktiga” länderna, som USA eller Sverige, istället för att vara ett ”trasland” där ”folk bara svälter och allt går sönder”, är makalös. De har redan lärt sig att spela upp schablonbilden av fattiga afrikanska barn för att folk från biståndsorganisationen, som kommer dit med mat och leksaker, ska känna sig nöjda. Ser mycket fram emot att läsa hela romanen. Texten är nämligen ett utdrag ur Bulawayos debutroman som kommer ut på svenska i höst på Wahlström & Widstrand. (Ett förlag som ju är, just det, Bonnierägt.)