Allt börjar en junikväll i en liten bergsby på ön Karpathos nordost om Kreta. Det är mörkt, och vägen snirklar sig fram. Kurva efter kurva. Ryktet har spridit sig. Den lilla, lokala tavernan har öppet. Men bara i kväll.
Här och var ligger stenbumlingar vid vägkanten som rasat ner från de höga och porösa bergssidorna. Smala vägar asfalterade med bidrag från EU.
Det blir till en högst ofrivillig metafor, får man förmoda.
Samtidigt är det fascinerande att se hur grekerna kan vara så stolta över det egna, enkla och lilla.
Luften är svalare och friskare här än nere vid havet. En liten by, som sagt var. Och en befriande frånvaro av multinationella logotyper. Ingen blinkande neon, utan bara helt vanliga lysrör och lågenergilampor. Visste jag inte att här låg en restaurang hade jag bara passerat.
Giros med pitabröd, det är vad som serveras. Med vitt vin. Och en tallrik gråa makaroner med små baconbitar i. Ett leende. Hemlagat.
”Smakar det bra?”
”Jättegott”, ljuger jag på grekiska.
Jag ser att lampor också lyser på en klassisk Kafenio alldeles intill. Gubbar framför tv:n. Fotboll. Juventus – Barcelona eller någonting liknande. Jag bryr mig inte om vilka som spelar.
Nej, i detta ögonblick gör jag i stället jämförelsen med vilken by, eller vilket rätvinkligt bostadsområde som helst i Sverige. Vi hade nog alla suttit hemma i 999 fall av 1000, och glott på allas våra egna hemmabioanordningar, eller dragit i kylskåpsdörren i det nyrenoverade köket.
Här i Spoa bor kanske ett par hundra människor. Och det finns alltså två öppna uteställen, och båda är fulla med folk. Märkligt.
Så fortlever livet bortanför rubrikerna om nya nödlån. Det enda jag skulle vilja beskylla grekerna för är brist på sjävmedvetenhet. Som om problemen enbart var politikernas. Eller Angela Merkels. Tyskar fick man nog av redan under andra världskriget. Men för Grekland tycks det ännu inte över.
Nu pågår ett ekonomiskt slag utan synlig fiende. Man får inte glömma: Här var militärdiktatur ända in till mitten av 1970-talet. Har alla glömt det? Här finns ingen statlig infrastruktur som i Sverige med ett lantmäteri som har koll på varenda kvadratcentimeter, överallt.
Jag har aldrig varit så överens med en ekonomiprofessor som nu. Gör som Harry Flam säger:
”Släpp euron.” Om det inte redan är för sent. Och in med ett halvt kilo vin till. Parakaló!
Det sa jag i och för sig redan för flera år sedan. Men vem bryr sig?
Så olika kulturer, så skilda förutsättningar, med en gemensam valuta. Hur kunde det någonsin vara klokt?
Jag petar undan en bit rödlök och biter i min giros. Greklands sak är vår, skrev jag också, då för ett antal år sedan. Nu får jag hänvisa till rubriken ovan.