Det finns säkert flera sätt att dela in fotoböcker. Grovt sett finns de estetiskt vackra och de genuint berättade och angelägna. Fotografen Thord Nilsson har gjort en bok som jag räknar till de senare.
I När man inte finns får vi följa Sonja Rantatalo, Kalix, i livet. Hon har en vardag som skiljer sig markant från de flesta av oss.
Sonja har drabbats av amnesi, minnesförlust. Hon får hjälp i vardagen av en led-sagare. Dessutom litar hon på sin ständiga följeslagare, dagboken. Eller som hon kallar den svarta dagboken – ”mitt huvud”.
”Någonstans har jag minne. När jag kan sticka och virka. Men varför har jag inget minne av julen som var, att barnen hälsat på. Allt jag har gjort under alla dessa år.”
Det är som om Sonja varje dag bygger ett korthus som rasar ihop. Nästa dag – ett nytt bygge.
Sonja drabbades av minnesförlust när hon var 29 år. Hon hade två små döttrar, studerade till sjuksköterska och var på gång i livet.
Men då hände det.
Minnet försvann.
Helheten blev fragment.
”Inte kommer jag ihåg vilket år min far gick bort, men varför minns mitt minne att min syster lutar sig mot min axel för att söka tröst hos mig?”
Thord Nilsson har följt Sonja under en lång tid. Det märks att han kommit henne nära, att han fått hennes förtroende. Det finns inget spekulativt i bilderna. Bara en medmänsklig dokumentation.
Thord har varit fotograf under många år och kan hantverket. En skrivarkurs gav mersmak och öppnade möjligheten att både fotografera och skriva. Sagt och gjort. När man inte finns är en genomarbetad bok. Kompositionen – egna texter, utdrag ur Sonjas dagböcker, brev och fotografier – hjälper läsaren framåt.
”Jag får inget grepp om samhället, snart är trettio år borta ur livet.”
Thord Nilsson ger oss en märklig historia, angelägen att berätta. Allt berättat i svartvitt förutom omslaget.
Peo Rask