I slutet av Anna Jörgensdotters nya roman Drömmen om Ester glimrar det till så pass som möjligt för schizofrena konstnären Ester Henning efter fyrtiofem år på mentalsjukhus: breven från äldsta systern MJ når en yttersta förtrogenhet, Ester får äntligen en samlingsutställning på Liljevalchs och därmed ett erkännande som expressionistisk bildkonstnär och hon reser med en stor grupp patienter från Beckomberga till Italien på en månad, såvitt känt hennes första utlandsresa. Året är nämligen 1961 och neuroleptika har kommit, medicinen som hjälper halvdant mot förföljelseidéer och inre, tvingande röster och som lägger grunden för de stora mentalsjukhusens stängning.
Låter det som en romantisk happy end? Det är det inte. Dessa saker hände och Jörgensdotter är främmande för romantisering. Hon skriver en faktion, en ”poetisk romanfantasi” enligt förlaget, men inte vilken som helst faktion eller fantasi.
Bokens första hälft beskriver en kvinnas oerhörda ansträngningar att försörja sig som piga, syflicka, diskerska av matautomater i Stockholm i tidigt nittonhundratal och samtidigt på Konstfack lära till skulptris, på inrådan av grannen Anders Zorn i det Mora hon nyss lämnat.
Detta må låta rent realistiskt men sker på en svävande, underbart sinnlig prosa med korta associativt kopplade lyriska bilder som också är till för att antyda den kommande stormen, förebåda schizofrenin. Intensiva drömmar, starka vindar, färger i varann, växande ansikte och kropp är upplevelser som kan vittna om hennes konstnärliga känslighet med också om något mer.
Småningom dyker upp inbillade förföljare, Rosa Luxemburgs uppsvällda lik i Siljan det år hon mördades, 1919. Ester gömmer sig i skogen, får självhänföringsidéer om att hon styr tiden, börjar uppleva modern som fiende som hon slutligen angriper med en stekpanna, klipper av elledningar för att hindra ondskans flöde.
Romanens andra del följer henne genom sextiosex år på fyra mentalsjukhus och ett sjukhem. Det finns välgörare: kuratorn som ordnade målarmateriel och ateljé på vinden, en tillfällig doktor, en starkt konstintresserad förmyndare som tillsist ordnar Liljevalchsutställningen 1970, en maskinist i stuga vid sjukhusområdets utkant som målades i tusen färger och som påminde om de magiska, övergivna hus hon sett och tyckt sig se i moraskogarna.
Men den viktigaste är storasyster M J som bara medverkar genom sina brev och väl är den enda som förstår helheten av Ester Hennings liv som kvinnlig sinnessjuk bildkonstnär i en tid när kvinnor inte ansågs passa alls, allra minst som skulptriser. Inte heller Anders Zorn hade varit särskilt uppmuntrande.
Anna Jörgensdotter kastar en vind, ett glitter och eviga färgkaskader över ett liv som på många sätt kunde ses som stillastående. Genom att ta Ester Hennings konst på allvar utan att förneka den stora galenskap som tidvis fanns där befrias på ett sätt konstnärinnan. Hon omsluts av den uppskattning och ömhet hon hade så svårt att lita på i livet.
Det är oerhört gripande.