Herre Gud, nu får folk sluta att anklaga religionen för världens alla krig och konflikter.
Tanken må se ut som en hädelse, men är en simpel summering av budskapet i Karens Armstrongs storverk.
Det är en faktaspäckad, lärorik men krävande genomgång av det som är bokens undertitel: Religion och våld genom historien.
Problemet är att ex-nunnan och religionshistorikern lite för mycket slår in öppna dörrar.
Tydligen tycker hon sig bara få höra hur grym och aggressiv religionen varit, att religionen är orsak till alla större krig i historien. Att så göra religionen till den stora syndabocken, det tycker hon är för enkelt.
”Att påstå att den (religionen) har ett enda, oföränderligt och inneboende våldsbaserat väsen är felaktigt (…) Det är helt enkelt inte sant att ’religionen’ alltid är aggressiv”, menar hon.
Det vet vi. Däremot kan ingen ha missat att religion och tro varit tydligt delaktiga i många av mänsklighetens krig och våldsdåd.
Genom årtusenden har sumerer, greker, romare, kineser, korstågsriddare, kolonisatörer, imperialister, nationalister, nutidsamerikaner och andra drivits av politiska skäl, maktlystnad och girighet. Varje framgångsrikt imperium har sagt sig ha en gudomlig uppgift och att dess fiender varit onda.
I de striderna har religionen och Gud varit effektiva medel för att motivera massorna.
Några exempel som Armstrong nämner:
Påven Urban II initierade 1095 korstågen, de kristnas heliga krig för att bekämpa Guds fiender, muslimerna.
William Bradford sa 1636 efter ett fruktansvärt blodbad på ett indianläger i Fort Mystic att ”… segern var ljuv och alla tackade Gud, som kämpat så underbart på vår sida.”
USA:s president Ronald Reagan kallade 1983 den afghanska kampen mot de ockuperande ateistiska kommunisterna för ett heligt krig. Sovjetunionen var ondskans imperium och ”vi är ålagda av Skriften och Herren Jesus att motsätta oss detta med hela vår styrka”.
Att skilja religionen från det politiska, ekonomiska och sociala har aldrig varit lätt, eller ens funnits som tanke. Ändå hade det kanske behövts. Filosofen John Locke (1632-1704) hävdade att det var nödvändigt att separera religionen från regeringsmakten för att skapa ett fredligt samhälle. Armstrong anklagar Locke för att ha skapat ”myten om det religiösa våldet”, det som därefter varit grundmurat i västerländskt tankesätt.
I nutidens terrorism spelar religionen också en roll, men inte så stor som det ofta sägs. Armstrongs tes är att nationalism inspirerat till mer terrorism än religionen, att stater varit skyldiga till värre terrorbrott än enskilda, samt att många islamistiska frilansterrorister i själva verket har begränsad kunskap om Koranen. Rättspsykiatrikern Marc Sagman har samtalat med många av dem och hävdar att problemet inte är islam, utan okunskapen om islam.
Armstrong hoppas vi kan förändra genom att göra som religionen, när den är som bäst – bygga upp en känsla av global gemenskap, odla en känsla av vördnad och förståelse för alla.
Också på den tanken är det svårt att tro.