Gungan svängde fastän det var vindstilla

En dag blev allting stilla och tyst, nästan så att man hörde sitt eget blod strömma i ådrorna. Det var då jag hörde rösterna första gången. Jag hade nämligen ytterdörren öppen och klev in i stugan lite hastigt och oförutsett. Då hördes röster från vardagsrummet. Några män
i samtal som tystnade tvärt.
Tre gånger hände det samma dag, och jag förstod att här också bodde spöken.
Det var inget nytt fenomen för mig, jag hade mött en slags vålnader förut i enrummaren intill universitetet där jag bodde som ungkarl. Men här trodde jag det var spökfritt.
Efter rösterna kunde jag sedan höra en orgelkonsert lite svagt. Och den pågick så pass länge att jag blev tvungen att dra ut sladden till radion för att förvissa mig om att det inte var ett läckage från transistorerna och radions P2.
Men konserten fortsatte, en medioker men behaglig melodi.
Galen är jag inte, och inte heller särskilt överspänd.
Nu fick jag tvärt om en möjlig förklaring till varför det aldrig blev några inbrott här, och varför det så ofta låg en underlig dimma över nejden, och varför haren nere vid stranden betedde sig så konstigt, och varför gungan svängde trots att det var helt vindstilla.