Du som läser böcker, händer det att du frågar dig om författarens vedermödor under arbetet med att skapa den bok du läser? Hur har hään burit sig åt?
I denna december månad ger Litterära Sällskapet Gunnar Kieris vänner ut mina tre historiska romaner på nytt, ”Pil med järnskodd spets”, ”Färden mot Jukkasjärvi” och ”När tranorna vänder åter” som en bok med titeln ”I knektens öga”, min sjuttonde bok. 355 sidor. De tog tio år av mitt liv att skriva dessa tre böcker, från 1988 till 1998.
Huvudpersoner är knektarna Antti i första boken, sonen Nils i andra boken och sonsonen Pekka i den tredje.
När jag rest och arbetat med manuskripten under dessa tio år har vissa upplevelser varit mycket starka och berört mig, blivit kvar i minnet.
Några exempel:
Jag började med att söka kunskaper om Svappavaara gruvberg, det som blev romanen ”Pil med järnskodd spets”.
Malmen från råkopparhyttorna vid Kotijoki i Svappavaara fördes därifrån mot Kengis med renar på vintern och med båt från Luongasjärvi längs den tretton kilometer långa, smala ån Luongasjoki till Torneälven. Den vill jag färdas nerför, sa jag till Staffan Svedberg. Då gör vi det. Det blev med hans kanadensare.
Ån är mycket smal med massor av forsar. Vi borde gå längs stränderna och reka, sa Staffan, men vi chansar. När jag, efter Staffans uppmaning, bundit fast glasögonen gav vi oss iväg.
Ovanför första forsen ökade strömmen. Bredden vid forsnacken var inte mer än tio meter. Jag kunde se de första vågorna men inte mer av forsen bakom krönet. Sedan åkte vi ner i forsen. Stenar stack upp och hur vi än kämpade stötte kanoten mot stenarna och plötsligt hamnade vi på tvären. Kanoten lutade och det kom in vatten. Just när jag trodde att den skulle välta rätade kanoten upp sig.
Så var det fors efter fors. Sista två forsarna gick jag längs stranden.
Då visste jag hur jag skulle börja romanen. Stor Brita vid styråran, Mickel vid bakre årparet och knekten Antti vid den främre.
*
En annan upplevelse som var mycket stark men en händelse som jag själv hittat på. I mitt skapande av denna berättelse levde jag så starkt in i den som om det hände i verkligheten.
Södergruvan uppe på berget Svappavaara, som samerna kallar för Svabbavarri för att det växte så mycke björksticka där (svabbi), är nittio meter djup. Brytningen av koppar började redan på 1650-talet. Åtskilliga tillmakningseldar har brunnit där sedan dess. Man eldade, värmde upp gruvväggarna och knackade loss malmen.
Knekten Antti har tidigt på morgonen klättrat ner på den branta stegen tillsammans med Frans och David. Där nere är det ännu skymning och blir knappt ljusare ens på dagen för de sotsvara bergväggarna.
På längden är gruvans botten inte mer än åtta, nio famnar och bara sex till sju famnar på bredden. Tillmakningselden har brunnit hela natten. De hackar loss malmen och för den med skottkärran till vindan som ska hissa upp den ur gruvan.
Mitt på dagen måste någon av dem ta sig upp ur gruvan för att skaffa fram mer ved. Det blir Antti. När han kommer fram till stegen kommer jag inte vidare i skrivandet. Det blir stopp.
Jag ringde till Staffan och sa att jag får inte upp Antti från gruvan. Hur jag än försöker så går det inte. Det tog två veckor innan jag fick Antti att sträcka fram handen och gripa tag i stegpinnen. Sedan förstod jag varför. Han kanske inte ville för nästan samtidigt som Antti kommit upp ur gruvan hör han det dova mullret bakom sig.
Hela gruvan hade rasat igen. Alla som var nere i gruvan blev kvar där och finns kvar där ännu. Raset har hänt i verkligheten. Stenarna på botten ligger som det blev efter raset.
*
Nils, huvudpersonen i ”Färden mot Jukkasjärvi”, var knekt i ett av Västerbottens regementes kompanier. Han var med i Skånska kriget, slaget vid Lund och slaget vid Landskrona.
När jag skulle skriva om det for jag till Skåne för att samla kunskap. Jag var intresserad av slaget vid Landskrona och speciellt slaget vid Tirups kyrka.
När jag stod där och såg mot slätten nedanför kyrkan fick jag en stark upplevelsekänsla. Här dog skalden Antti Keksis son Anders.
”Hans arm hänger livlös. Rockärmen är nästan avskuren efter hugg med värja strax ovanför armbågen.
En av fältskärens gesäller har gått runt och gett de sårade brännvin.
Det bästa med att bli sårad är brännvinet brukar knektarna skoja när fältskären kommer på tal. En gammal knekt i major Wolters kompani, som varit gesäll åt fältskären visste vad medikamenterna innehöll.
Den fruktade dysenterin eller rödsoten, en tarmsjukdom, botades med pulver gjord av gäddkäkar, lem av hjort, brända hjorthorn, armenisk lera, granatbark och frön av vattensyra. Pulvret mot lunginflammation bestod av vildsvinsbetar, språngbenet hos hare, underkäken av gädda, öronstenarna hos abborre samt frön från några växter. Fältskären hade även en flaska pulvriserad människoskalle, burk med opium, kina, kräkmedel och mycket annat.
Efter en snabb titt bestämmer sig fältskären för att kapa armen. Bensågen med gyllene mässingsbåge är blodig. Med en trasa torkar fältskären bladet innan han börjar. En av gesällerna sätter sig på Anders ben, en annan halvligger över hans bröst medan den tredje håller upp armen. Fältskären tar fram den stora krokkniven, lik en kornskära med den vassa eggen på insidan. Med ett snabbt snitt skär han runt armen ända in på benet. Därefter använder han sitt knä som stöd under överarmen och håller fast den med sin vänstra hand medan han sågar. Blod sprutar över hans händer och kläder. Ljudet som uppstår när sågen skär genom benet dämpas av köttet och musklerna, men Nils som ligger alldeles intill, kan ändå höra varenda sågtand som gnager i benpipan.
Anders dör i skymningen innan den varma sommarkvällen övergått till natt. Han ger sitt liv för konungen och för att Skåne ska förbli svenskt."
Sammanlagt tjugosex tornedalingar bli blir kvar i den skånska myllan. Liksom åttiosex andra tornedalingar får Anders Keksi aldrig mer se sin hembygds sommarljusa nätter eller norrskenet under mörka, kalla vinternätter.
*
Knekten Pekka, huvudpersonen i romanen ”När tranorna vänder åter” har blivit fånge i Poltava och tillsammans med andra fångar förts österut långt bortom Uralbergen.
När det blev fred mellan Sverige och Ryssland fick de ta sig till Moskva och därifrån på egen hand till Finland och därifrån över Tornio eller båtledes till Sverige.
Under slaget vid Poltava hade Pekka lovat Akseli, en knekt från norra Finland, som blivit så svårt skadad vid slaget i Poltava att han inte skulle överleva att söka upp hans hustru i nordligaste Finland och säga vad som hänt.
I Moskva blev han bekant med munkar från Solovskijklostret i Vita havet. De pratade finska. Han fick följa med för att köra en av hästarna. Därifrån skulle han ta sig vidare till Norge och nordligaste Finland.
Jag bestämde mig för att besöka klostret för att kunna skriva om det. Jag tog flyget från Luleå, över Murmansk till Arkangelsk och vidare med en mindre plan till Solovetskij.
Planet flög en sväng över det enormt stora klostret innan det landade. Där är det permafrost som aldrig tinar. Där hade ryssarna haft sitt Gulagfångläger. De hade byggt det lilla flygfältet med tvärgående järnvägsräls.
Jag följde med en grupp för visning av klostret. Jag fick se enorma rikedomar. Vi kom till det viktigaste rummet dit inte kvinnor fick komma in. Ikonbilder, guld och silver i sådana mängder att ögonen bländades.
Plötsligt upptäckte jag att jag var ensam. Gruppen hade gått vidare. Jag dröjde där länge innan jag förmådde mig att gå därifrån. All denna rikedom som samlats medan klostret som mest haft mer än femtusen livegna i omgivningen, vilka krävdes på så stora skatter att många av dem dog av svält.
Efter den resan kunde jag skriva trovärdigt om Pekka och klostret.