Nu har Kirunas stadsflytt sannerligen satt fart.
Stadshustornet är nerplockat, järnvägsstationen lagd i ruiner och flera kulturbyggnader flyttade från Bolagsområdet till Luossavaara. Och frågan infinner sig: ersätts det som försvinner på ett rimligt sätt?
Jag minns när stadsflytten kom på tal 2004 och dåvarande LKAB-chefen Martin Ivert förklarade mineral-lagen i en TV-intervju. Krockar man sin Fiat, då får man en ny Fiat, sade han. Inte en Rolls Royce.
Dagens fastigheter ersätts således med de pengar det kostar att bygga nya: hus för hus, funktion för funktion. Fiat för Fiat. (En sprillans ny dessutom, påpekar de som ser den ljusa sidan av saken. Bättre än dagens gamla rishög till Kiruna.)
Liknelsen och lagen tar dock inte hänsyn till samtliga värden som går förlorade när staden flyttas. Här rivs några av de arkitektoniskt mest märkvärdiga byggnader som skapats i Sverige. Här utraderas stora delar av en unik stadsplan. Här överges en klimat- och skönhetsmässigt bra plats för en stadskärna och lämnar kommunen och andra aktörer att laborera med geografiskt utspridda lösningar såsom ett centrum i Tuolluvaara, ett kulturområde vid Luossavaara, nya E10 rakt igenom vårt friluftsområdet och en ny järnvägsstation borta i tjottahejti.
Vi förlorar också många av de fysiska uttrycken för vår historia och våra minnen: byggnaderna och platserna som i alla år sagt oss att vi är hemma i Kiruna.
Med det i åtanke kan det kännas som att LKAB och staten kommer billigt undan.
Men vi lever i en gruvstad. Utomsocknes frågar ibland varför vi inte protesterar; varför det inte ens blev en diskussion om huruvida staden skulle flyttas eller inte. De frågar så därför att de inte riktigt ser det mest djup-gående kulturarvet vi har: det ekonomiska och känslomässiga beroendet av LKAB och gruvan.
Efter snart 120 år är Kiruna fortfarande en plats där vi bryter malm. Det är det vi gör, och det vi kan. Trots en del försök att bredda näringslivet så är gruvans betydelse fortfarande monumental. Utan den, ingen stad. Så ser vi det.
Vår vördnad och tacksamhet gentemot bolaget, som byggt staden och försörjt oss, gör det dessutom i det närmaste oförskämt att ställa större krav på LKAB och staten än vad minerallagen säger.
Därför rättar vi utan knot in oss i ledet bakom Messaure och Malmberget och låter våra hus och gator återgå till den natur de en gång skapades för att exploatera. Vi får glädjas åt minnena och fotografierna.
Och göra det bästa möjliga av vår nya Fiat.