Man börjar med en utdragbar kökslåda, prydligt inredd med bestickfack. Var sak på sin plats. Men så råkar det finnas ett litet utrymme mellan facken och lådan. Det brukar inte ta lång tid så har tomrummet ersatts av en penna...en skruvmejsel...ett post-it-block...en liten plastgrunka som kanske hör till ett kylskåp.. När ackumulationen nått en viss gräns, är lådan full. Då sprider sig farsoten till nästa, större skåp. Bland träslevar, kastruller, fritöser och bakmaskiner flyttar medicinburkar, broschyrer, gamla mobilladdare, tumstockar, öppnade kuvert från Skatteverket och provpåsar med hundmat in. I detta stadium är slutfasen mycket nära. Dock återstår det ett steg till; nämligen att den ursprungliga tanken med kökslådan eller skåpet är helt försvunnen och det o-organiserade tagit över. Då är skrotlådan ett faktum.
Att bli kvitt en sådan är lika svårt som att få bort mossa i gräsmattan, eller att utrota aspskott. Anledningen till det är inte lathet, nej. Det är istället den praktiska sidan hos ägaren av skrotlådan som förhindrar utgallring. De disparata prylarna, som blir flottigare och flottigare för varje år, kan nämligen vara bra att ha. Och visserligen händer det nog, åtminstone en gång i varje livstid, att man hittar just den bult och mutter man behövde, eller rätt koppling till trädgårdsslangen. Inträffar det, köp även en trisslott, och hoppas att turen håller i sig. Hoppet om att hitta det man behöver i skrotlådan släcks dock aldrig.
Skrot är alltså en diskutabel kategori. När det inte behövs saknar det värde, har man en användning för det, kan det vara guld värt. Det fenomenet återspeglas i den mytomspunna fyndlådan. På 60-talet kunde man i postorderkatalogen hitta just sådana, med en beskrivning som var tillräckligt lockande för att fantasin skulle fylla i resten. Damkläder! Herrkläder! Leksaker! Fortfarande finns det fyndlådor att beställa, hos vissa leverantörer. Gränsen mellan fynd och skrot får man själv uppdaga när man sorterar sin skatt.
Fyndlådan på loppis och auktion får man däremot alltid kika i innan man köper den. Folk har setts smussla undan Nils Johan-kastruller, Lisa Larson-figurer och antikt matsilver, i botten på kartongen, som sedan täcks med oskyldiga elvispar, trasiga leksaker eller annat rent skrot.
Även verktygslådor, förbandslådor och alla andra förvaringsmöjligheter med EN designerad användning, korrumperas lätt, och infiltreras av främmande föremål. Vad gör möbeltassarna och skokrämen i verktygslådan? Hur hamnade morakniven i handväskan? Jag anar en tingens konspiration här. Att saker har fötter har man ju sett förut, och vad de gör på nätterna kan man endast spekulera i. Håll skrotet i strama tyglar, och ge det inte en chans att bita sig fast. Då är det kört.