Han gör slut med teatern
Efter lovordade debuten "För en framtida antrolpologisk forskning" och prisbelönta "Ordning" kommer nu David Vikgrens tredje diktsamling "Inomhuslektionen". "Jag upplever det som min mest personliga och mest platsförankrade bok", säger Vikgren.
- Jag hade verkligen ambitionen att skriva tematiskt om något helt annorlunda, bort från biografi och självupplevda barndomsminnen från Tornedalen. Men det blev inte så. Det blev en cirkel tillbaka, säger han.
Han kallar den nya diktsamlingen Inomhuslektionen för sin mest personliga och platsförankrade bok.
- Men samtidigt är det också en bok som försöker beskriva en kollektiv röst. Det grundar sig i att jag pluggat och blivit intresserad av att se vad som konstruerar våra identiteter, allt sådant som kön, klasstillhörigheter, ursprung och så vidare. Inte minst språket.
Och språket är också den bärande delen i Vikgrens poesi. Dels som utgång för poesin i sig, där han söker en språklig form som förmår bära fram materialet. Men också ett språk som förmår undersöka förutsättningarna för det personliga kontra kollektiva, identiteter och hans syn på Norrbotten.
- Men visst spänner den också över större områden, medger han.
- Det som är kännetecknande för mig tror jag är ett slags dubbelt perspektiv. Dels mina starka kopplingar till berättelser, men också intresset av att undersöka vad berättelsen är konstruerad av. Jag har försökt vara någonstans mitt emellan i den här boken. Och jag har låtit det färgas utifrån de här förutsättningarna, så har boken framträtt.
Inomhuslektionen är en reaktion på de tidigare verken.
- Istället för att ta vid tror jag på att bryta av och göra något nytt, bekämpa sig själv på något sätt, säger han och skrattar.
I och med den nya boken har också ett annat beslut framträtt. Efter att ha skrivit en rad pjäser känner han inte längre någon lust för dramatiken.
- Det är ett slags slut mellan mig och teatern, för jag har svårt att motivera mig till det. Jag ser teatern som så oerhört färdigformulerad. I början tyckte jag att dramatik var ganska likt poesi. Fast det är svårt att säga exakt var poesin ligger, det är snarare ett språk som uttrycker något som ännu inte kategoriserats. Dramatiken lyder under helt andra lagar. Jag har förändrats mycket i mitt skrivande och känner att det är poesin som har blivit så mycket klarare. Det finns fortfarande mycket för mig att undersöka i den.
Så jobbar vi med nyheter