Det var den organiserade lagenliga diskrimineringen av romer.
– Jag tvingades bio i tält ända fram till tonåren, vi nekades bostad och skolgång. Men vi var skyldiga att göra värnplikten och försvara Sverige, säger Hans Caldaras.
Till Bok & Bild kommer Hans Caldaras för att berätta om boken han en gång skrev, den enda han skrivit. Den har titeln I betraktarens ögon och kom ut 2002.
– Jag ville berätta och ge en bild som folk inte kände till. När jag började skriva vällde minnena över mig. Händerna hann inte med att skriva allt som hjärnan ville.
Där fanns hans första barndomsminne. Han var tre år och han bodde i ett tältläger i Göteborg med sin mamma och äldre bror.
– Vi skulle avhysas för romer fick inte bo för länge på samma plats. De blöta tälten måste packas ner och lastbilar hyras. Men så kom polisbussar, svarta major, fyllda med polismän. De tog fram batongerna, slog vilt och aggressivt. Mamma gömde oss i en husvagn, under en säng. En polis slog in dörren och jag såg hans blanka, svarta skor. Alla fönster i husvagnen slogs sönder, de släpade ut mig och min bror, men vi hade tur som hamnade i samma svarta maja som mamma.
Hans Caldaras återkommer ofta till sin mamma, att det var hon som såg till att familjen överlevde i ett Sverige som inte ville ge romerna någon plats.
– När jag fötts övergav pappa oss och mamma lämnades ensam två små barn. Vi drevs från plats till plats, fick inte mantalsskriva oss någonstans, inte gå i skola. Min mamma kunde inte ens skriva sitt eget namn.
I romaner och uppslagsverk stod det att vi hade vandring i blodet. Den myten levde kvar fram till 1960-talet, en organiserad legal diskriminering. Den lyckades min kusin Katarina Taikon få stopp på.
Mamma Maria försörjde familjen, men det var en roll som innebar så mycket mera än att ordna mat på bordet.
– Hon var spåkvinna och den som många kom till för att få tala med, få goda råd i förtroende. Hon räddade livet på många, räddade många äktenskap och många ungdomar. Hon var en fantastisk kurator.
Hans Caldaras berättelse låter så overklig, ett Sverige som fram till för knappt 50 år sedan bedrev denna organiserade lagliga diskriminering av en folkgrupp som en gång i historien vandrat hit från Indien, från Punjab.
Men Hans Caldaras ser ändå Sverige som paradiset när han jämför med hur romerna har det i andra länder.
– Samtidigt vi har högsta konsumtionen av antidepressiva medel. Man kan undra varför.
I de svenska städerna syns nu tiggare på gatorna, en del av dem är utländska romer, men Hans Caldaras möter också svenskar som tigger.
– Pensionärer samlar tomburkar för att pensionen är för låg, arbetslösa tigger i väntan på socialbidraget och ungdomar tigger. Vad är det för Sverige vi jobbat fram?
Och när Hans Caldaras 45 minuter långa berättelse om romernas historia i Sverige når slutet kan han inte gå förbi den polisregistrering som pågått i Skåne och ställer frågan:
– Hur kan Sverige år 2013 kriminalisera en hel folkgrupp?