Ögonblicksteatern i Umeå visar Vahák – ett scenkonstverk i tre delar, en triptyk, där ordningen på delarna är oväsentlig.
Vahák betyder våld men det innebär inte att verket är våldsamt eller otyglat snarare är det en känslosam och känslofylld berättelse som framförs. Med en lyckokaka välkomnas vi in grupp efter grupp och placeras ut i salongen på de bänkar som är uppställda i rummets mitt och längs väggarna. Vi är på scenen alla tillsammans medan de fyra skådespelarnas flerstämmiga berättelser flätar oss samman i en gemensam kamp mot förtryck av etnicitet och sexualitet men också i hoppet om och förtröstan i att allt kan bli bra.
De öppna sår som ifrågasättanden, trakasserier och dubbel utstötthet rispar i själen kan också läka och smärtan mildras av respekt, kärlek och ömhet. Lyckokakan krasar sönder i min hand och jag läser på lappen som faller ut: ”för att vi skulle kunna finnas, sa du”.
Skådespelarna talar till oss, dansar för oss och jojken återkommer som en lugnande rytm uppblandad med Karin Dreijers suggestiva elektroniska musik. Björn Karlssons gestaltning av rummet där scenen har raderats ut till förmån av publikens intima närhet med skådespelarna och dränkts i en mjuk ljussättning lyser upp oss alla inför varandra. Vi tvingas då och då att flytta, byta platser, en störning och prövning som får oss att vara på vakt och byta perspektiv.
Avslutningsvis vandrar vi tillsammans över gatan till det rosa tält som är uppblåst vid kajen och tar del av Mimie Märaks rytmiska poesistycke om motstånd och möjligheter.
Vahák är en strid ström av ord sammansatt och fragmentarisk, hård och mjuk på en och samma gång. Så uppmanas alla att delta i kampen.