Kommittén gör, enligt norske juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl, en allt friare och lagvidrigare tolkning av Nobels testamente. Så här klart och tydligt står det i testamentet när det gäller den del av arvets avkastning som ska gå till fredspriset:
"En del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser."
Ja, vilka stående arméer har Barack Obama, Yasser Arafat, Shimon Peres, Yitzak Rabin, Anwar al-Sadat, Menachem Begin, Henry Kissinger, Le Duc Tho och andra värlskrigsgeneralen George C Marshall avvecklat?
Och hur många fredskongresser har de spritt?
Enligt juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl struntar stortingets politiskt valda Nobelkommitté allt oftare i Nobels testamente och betraktar i stället fredspriset som något de fritt får utdela efter eget godtycke. Nobel har bara skjutit till pengarna.
Heffermehl rannsakar fredspristagarna en efter en och publicerar tabeller över om de uppfyllt respektive inte uppfyllt testamentets anda. Han kommer fram till att av de 121 fredspriser som utdelats från 1901 till 2009 är det bara 70 som han anser berättigade utifrån Nobels sista vilja. Och det har bara blivit sämre med åren. Under perioden 2001-2009 utdelades 14 priser och av dem var endast 4 berättigade. Det är den sämsta perioden hittills.
Heffermehl ser framför allt krigsslutet 1945 som en tydlig förändring i grunderna för att dela ut fredspriset. Efter det har respekten för Nobels testamente fallit betydligt. Det gick 1953 till och med till den amerikanske generalen Marshall, en av andra världskrigets stora härförare.
Heffermehl konstaterar att under de senaste tio åren har respekten för testamentet helt försvunnit och endast ett av de senaste elva prisen kan, med lätt välvilja, anses berättigat.
Men får då ett testamente tolkas fritt? Det är Sverige och länsstyrelsen i Stockholms län som har tillsynen över Nobelstiftelsen. När Heffermehls första, engelskspråkiga, bok kom ut beslutade länsstyrelsen snabbt att undersöka om syftet med fredspriset respekterades. Till Heffermehls besvikelse kom länsstyrelsens jurist senare fram till att det inte fanns någon kränkning att vidta åtgärder mot. Heffermehl överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen, som ännu inte kommit med någon dom.
Alfred Nobel hade ett livslångt intresse för fredsfrågan. Han sådde fröet hos Bertha von Suttner, som blev allt hängivnare fredsfrågan och ledande förkämpe för freden. Det var också hon som satte press på den omåttligt rike Alfred Nobel att göra mera för fredssaken och då kanske initierade fredspriset. Bertha von Suttner fick själv priset 1905.
Fredrik S. Heffermehl hävdar att när stortinget stolt tog emot Nobels önskan att dela ut priset, så åtog sig den politiska församlingen också en ständig förpliktelse att hedra kampen för allmän och total nedrustning. Även om attityderna ändrats så kan stortinget inte ändra testamentets innehåll. Denna politiska församling tog på sig en moralisk och bindande juridisk förpliktelse.
Men i den norska Nobel-kommittén sitter det politiker och enligt Heffermehl tror de mera på vapen och militär makt. De delar inte Nobels motstånd mot "rustningar och andra kvarlevor från medeltiden", som den gamle industrimannen själv uttryckte det.
Nej, Nobels pengar till fredspriset har använts för att främja egna intressen, norsk utrikespolitik och på sista tiden även kommersiella intressen.
"Ett ypperligt pris har blivit mediokert, deformerat och devalverat, inte den modiga utmaning mot de militär-industriella krafter som det var avsatt att vara", skriver Fredrik S. Heffermehl.
I mitten av oktober får vi veta om också 2011 års pris sällar sig till raden av fredspris som inte uppfyller Heffermehls tolkning av Nobels sista vilja.