Så här i efterhand förstår man inte vem som stod för den inledande hypen, och speciellt inte vem som spann vidare på den. Manuset, som kretsar kring soldater som injiceras med droger för att prestera bättre, skulle kunna vara djupt och mörkt men blir i Free Radicals tappning något som på ett fånigt sätt skämtas bort.
Detsamma kan sägas om andra viktiga delar, såsom röstskådespeleriet och all dialog - inget känns på allvar, och allt, till och med militärklädsel, känns som något som snabbt slängts ihop av ett gäng fnissande grabbar.
Spelet i sig lyckas dock lyfta ibland. När allt krimskrams runt omkring plockas bort och det enda som spelar roll är att förinta fienden, och när spelet omedvetet blir samhällskritiskt, är det också som bäst. Men överlag blir det aldrig den där Halo-krossaren som det så ogenerat försöker vara. Free Radical har helt glömt bort att fokusera på variationen och helheten, och istället koncentrerat sig på detaljer som i sig själva inte gör någon nytta.
Att bakgrundshistorien exempelvis känns logisk och välskriven spelar liksom ingen roll när man inte bryr sig om framtiden. Och att explosionerna är fina är inget man reagerar på då kriget i sig aldrig berör. Men av någon anledning hoppas jag ändå att Free Radical börjar jobba på en uppföljare, en som tar militärkritiken och drogmissbruket på allvar, och gör något riktigt bra med den vassa spelmotorn - någonstans bakom grabbskämten och det något monotona skjutandet anar man potential. Men som det är nu är Haze bara ännu ett av de där småanonyma actionspelen som inom ett halvår ockuperar begagnathyllorna.