Den som läser Sven Hedins dagbok möter en man som var besatt av dolkstötslegenden och "bolsjevismens" hot mot Västeuropa. Versaillesfredens krigsskadestånd för angriparen blev för honom en skymf och utblottning av tyskarna som gjorde Hitler till legitim revanschist och den hjälte som skulle rädda den europeiska kulturen.
När uppgifterna om judeförföljelser började komma, blev han lite brydd. Först avvisade han uppgifterna som propaganda, sedan skyllde han på lägre ansvariga fast han kunnat läsa hela planen i Mein Kampf. När han ställdes inför att judiska vetenskapsvänner drabbades, gjorde han stora ansträngningar att rädda dem genom sin alldeles speciella relation till Hitler.
Det Axel Odelbergs dagboksläsning i Vi som beundrade varandra så mycket framför allt visar, är att Hedin hade en föga känd, delvis självpåtagen roll som svensk emissarie hos Hitler. Han beviljades alltid omedelbar audiens, för Hitler var från ungdomen en stor beundrare av hans reserapporter från Centralasien. Det han fick uppdrag att utreda av utrikesminister Günther var hur Tyskland skulle reagera om Sverige sände trupper till vinterkriget. Tyskland var ju ännu i pakt med Sovjet. Att Hitler kunde ljuga eller svara taktiskt var inget som föresvävade herrarna.
Det är svårt att idag förstå Hedins position, men det fanns under det nationalromantiska sekelskiftet och även mellankrigsåren en vurm för Den Ensamme Upptäcktsresanden som nationalhjälte.
Hur som Hitler beundrade Hedin och Hedin Hitler. Men när judeförföljelserna trappades upp i Tyskland fick Hedin svårt med tankeredan. Han kunde å ena sidan undslippa sig tidens paranoida fraser, t ex "degeneration, uppblandning med judar och färgade, demoralisation" som förklaring till Frankrikes nederlag 1940. Å andra sidan: när en forskarkamrat - judisk eller ej - drabbats, skrev han genast begäran om benådning och mildare behandling till någon nazikoryfé. Detta gällde även norrmän som drabbats, han var genuint upprörd över Norges öde.
Denna kraftiga ambivalens följde Hedin genom hans sena livstid: judeförföljelserna var "misstag av underhuggare" men "judarna styrde USA och strävade efter världsherravälde".
Denna bok är väl en restprodukt efter Odelbergs Hedinbiografi Äventyr på riktigt. Den är engagerad och välskriven.