Människor runt omkring mig verkar ständigt vara på jakt efter nära-döden-upplevelser. Händelser av olika slag som ska föra dem så nära det går den mentala såväl som fysiska skiljelinjen mellan liv och död. Åkattraktioner på skrangliga tivolin, bungy jump, bestigandet av berg och vajande träd. Energiskt har de förklarat för mig hur man kan komma närmare kärnan, själva meningen i livet, genom att testa gränserna av det.
Medan mina kompisar har varit de som klättrat i träden och testat sin dödlighet, har jag varit den som stått kvar på marken och vrålat ursinnigt att de ska sluta vara dumma i huvudet och komma ner. De har sökt efter nära-döden-upplevelser, jag har sökt efter något helt annat. Nära-livet-upplevelser. Upplevelser som ska föra mig så nära det liv, Livet, som jag har sett, hört och pratat så mycket om. Känslan av, inte att jag håller på att dö, utan att jag håller på att leva. Det är svårare än vad man tror.
Jag vill inte bli påmind om att jag ska dö. Det är alldeles för uppenbart och självklart. Livet i sig, utan nära-döden-upplevelser, är tillräckligt extremt. För bräckligt nära faktumet att allting kan ta slut utan att jag ens har hunnit fatta vad det är. Istället för att söka efter livet i dess extrempunkter, har jag sprungit mot mellanlägena. Mot vardagen.
Om man utgår från antagandet att livet till mestadels består av vardag, av väckarklockor som ringer för tidigt och mjölk som bara räcker till halva skålen med flingor, och letar efter upplevelser som ska ta en så nära livet som möjligt, blir alltså det logiska att jakten tar utgångspunkt i just vardagen. I måndagar, tisdagar, i den tomma mjölkförpackningen.
Jag har letat ihärdigt. Jag har tränat ihärdigt – på att vara duktig på vardag. Lagt ner timmar på att steka vitlöksångande haricot verts, koka tröstande currygrytor med limesting och woka ingefärsmarinerad sidfläsk. Offrat mycket svett och tårar på att hitta den mest bekväma positionen i soffan utan att spilla mat på mig själv. Jobbat på att lägga så mycket av mig själv som jag kan i varje puss. Och ibland.
Ibland finns det stunder. Då det finns en liksom stilla mildhet i luften och hjärtat sväller – slår starkt och övertygande. Sådana stunder tappar jag ord och sitter mest bara.
Tänker mycket, känner mer.