Att bli journalist var för mig länge en dröm, men så kom jag till vad jag i efterhand definierat som det mest tydliga vägskälet i mitt liv och där lät jag känslorna styra. Jag kommer således aldrig att sammanfatta en lång karriär som reporter, men väl en mycket kort.
I mitten av 90-talet när byn fortfarande hade livsgnistan kvar var jag med och startade Lansjärvs tidning med det hoppingivande namnet ”Nåo velh he bra”, i vilken information om möten och evenemang blandades med rent skvaller.
Som reporter i en minst sagt händelsefattig miljö gällde det att lägga manken till för att leta upp nyheter. I ungdomen när tanken var fri och begränsningarna få bedrev jag något slags kvällstidningsjournalistik och gjorde stora uppslag av små händelser. En höna av en fjäder, så att säga. Personer i nya relationer fick uttala sig angående var och när man träffats, samt vilka känslor och planer som fanns för förhållandet. Att en ny människa kommit till byn var förstås en sensation i sig själv.
Vad ordets makt innebar hann jag också uppleva. Faktiskt fanns det de som var rädda för att jag skulle vässa pennan så snart jag blev missnöjd. Som den gången när jag råkade slå ner en hästhagsstolpe på en revirhävdande gammal mans ägor och han tittade fram bakom laduknuten och vrålade i vrede. Hans syster däremot var gråtfärdig i sin ursäkt och ville försäkra sig om att jag inte skulle nämna något om händelsen i tidningen. Det gjorde jag naturligtvis inte. Någon moral har man väl.
När jag började på journalistutbildning fick jag omgående lära mig hur viktigt det var med seriositet. Sensationsjournalistiken var inte eftersträvansvärd, utan det var grävandet som gällde. Scoop krävde pålitliga källor och inte galningars utsagor. Jag fick förslag på att författare kanske mer var min grej. Jag vidhöll dock min stil vid Molkoms Folkhögskola, gjorde min praktik vid Filipstads Tidning och blev utsänd till byn Nordmark för att skriva ett reportage med rubriken ”Nordmark i Nordmark”. Alla var nöjda och det var goda tider.
Men så kom det där vägskälet. Hemlängtan började gro, och när jag blev erbjuden sommarjobb på tidningen tackade jag nej. Macken väntade. Jag försvarade mitt val med att skrivandet kunde bli en fritidssyssla och att journalistiken ändå inte var något för mig.
Liksom det mesta här i byn är bygdebladet sedan länge nedlagt. ”He värt äint bra”, kanske man kan säga. Än idag efterfrågas dock uppföljningar på vissa reportage, så jag lever i tron att mitt dåtida värv var uppskattat.