Hertsö teaterförening har rest ett tält i ishockeyrinken på Hertsö idrottsplats. Egentligen två för det första cirkustältet föll ihop under blötsnöns tyngd. Nu är det ett mera fyrkantigt partytält som väntar de som vill gå på somrigt teaterpartaj.
Kanske är det lite av 1970-talets Tältprojektet som går igen, för det är proletärerna, de egendomslösa, det mest handlar om när den starka ensemblen ska berätta Hertsöns historia. Håkan Rudehill har intervjuat hertsöbor och skrivit manus. Det handlar om invandrarna från Tornedalen som lockades av Stålverk 80 och invandrarna som senare kommit från andra totalitära till ett friare samhälle och hamnade i stadsdelen som byggdes på jordbruksmark.
Kanske vill Rudehill också ge arbetarrörelsen en liten plats, eller är det inte så den stora röda flugan ska tolkas när "Beslutsfattaren" stiger upp i talarstolen utanför tältentrén när föreställningen ska börja. Det är den ärrade s-politikern Mårten Ström som iklätt sig den knallröda flugan, cylinderhatten och en kostym med övertydliga kritstreckränder.
Det vi sedan får möta i tältet är en stadsdels 40 första år, hertsöbornas drömmar och verkligheten de hamnade i. Om den generation som föds och växer upp i stadsdelen och som tonårsförbannar alla helghemresor till föräldrarnas förflutna trakter.
I huvudrollen finns den arbetslösa ensamstående mamman Marika, spelad med beundransvärd intensitet av Kristina Oja. Hon jagar ingen karl, i stället den stulna irisen, hennes blåa längtans blomma. Det finns längtan hos så många andra och det spirar små kärlekshistorier i de olika generationerna.
I en happening ingår flera konstarter och det är vad som bjuds i denna föreställning. Här är det teater, levande musik och dans och vi får uppleva en serie händelser.
Det är inte professionell teater, men ledningen är professionell och ger den rätta stadgan i manuskript och framförande. Denna recension skrivs efter generalrepetitionen, men det var inte många brister som upplevdes.
Någon gång behövde regissören Ulla Lyttkens sufflera, men det årslånga arbetet med föreställningen har utvecklat Hertsöns teateramatörer.
Där finns naturligtvis kännetecknet för en amatörteater, att en del av aktörerna inte lyckas nå ut till publiken med repliker och spel, men det är ju liksom så det ska vara när det inte är yrkesskådespelare. Å andra sidan finns där prestationer av amatörer som imponerar och som får föreställningen att leva.
Det handlar ju mest om moderna tiders hertsöbor, men där stiger en 700 år gammal relik in på scenen, urhertsöbon "Herse", spelad av Bror Kajsajuntti. Han visar en överraskande god scenförmåga, når ut till läktarens sista rad i tal och agerande.
Det gäller också många andra i den talrika ensemblen, inte minst bland de yngre aktörerna. Thomas Karlsson övertygar som tonårsson, Yessiqa Lövbrand som hans blivande fästmö, Anjelika Koloskova som tavelförsäljare, Hassan Rasim som till sist får helikoptern och livet att lyfta och får ihop det med ensamma mamman.
Sedan inte att förglömma Sandor Berglund i rollen som ensamma mammans ihjälsupne bror. Han ska begravas, men när kistlocket öppnas stiger han upp och sjunger en kuplett som för tankarna till Karl Gerhard. Det är elegant.
Föreställningen är i två akter och den första känns lite trevande innan man lärt känna personerna. I den andra blir föreställningen tydligare och vi lämnar den i försommarkvällen tacksamma över att det finns människor som låter kulturen stiga ut till människorna.
Teatern behöver möta en ny publik och då gäller det att skaffa tält och slå upp det där den finns.