Det är 45 verk som visas och det börjar med dubbelväven Människorna på jorden redan i museets foajé och fortsätter sedan i trapphuset upp till den egentliga utställningen.
Väl uppe möts man av stora och små verk, från 1969 och fram till året vi nu är inne i. En av de större textilierna har namnet Renbetesland, en gobeläng som vanligtvis hänger hos Länsstyrelsen, på väggen till landshövdingen.
Den sprakar av norrbottniska färger. Där finns fjäll, renar och midnattssolen och där finns också utrymme för betraktarens fantasi att fylla i älvarna, skogarna och kanske också kustlandskapet.
Christina Lindmark håller den främst bland sina verk.
- Jag fick göra en till som länsstyrelsen skänkte till Reykjavik där den hänger i Nordens hus, säger hon under rundvandringen.
Renbetesland är ett av de färgstarka inslagen i utställningen, ett annat har ett närliggande namn, Sagoland. Det är en sex meter lång gobeläng som gjordes för matsalen i Prästholmsskolan i Boden.
- När vi ville låna den till utställningen låg den i ett förråd. Den togs ner när matsalen renoverades. Det är en av mina favoriter och jag hoppas att den får en synlig plats igen när vi återställer den.
Det finns andra färgstarka inslag bland Christina Lindmarks textilier, men också de som har ett försiktigare tilltal med färger som ligger närmare varandra och manar till stillhet. Då handlar det om kyrkliga textilier.
- Det är speciellt med textilier i kyrkor. De får inte ta över annan utsmyckning, till exempel altartavlan, säger Christina Lindmark.
Det har inte begränsat Christina Lindmark, som under åren format mässhakar, predikstolförkläden, kalkdukar, mattor och annat för kyrkor i Norrbotten.
- Det finns textilier som vi ville låna till den här utställningen men som kyrkorna inte vill låna ut. De har blivit en del av kyrkan och tomrummet skulle bli för stort.
Christina Lindmarks fem årtionden textil började med Konstfack, gick vidare i tillskärarakademin och högre hemslöjdsutbildning. Till Luleå kom hon 1971 och här var hon verksam som länshemslöjdskonsulent under 32 år, fram till 2004.
Men yrket kunde ha blivit ett annat.
- Jag arbetade en tid på livrustkammaren i Stockholm med renovering av drottning Kristinas kröningstäcke och begravningsfanor från Skoklosters slott. Det kunde ha blivit min fortsatta bana, men så gick jag den högre hemslöjsutbildningen.
Egentligen stod hågen till att blir textilformgivare inom textilindustrin, men den näringen gick alltför svåra tider till mötes för att kunna ge plats för nyutexaminerade formgivare.
Efter pensioneringen 2004 har de egna händerna fått mera tid för eget textilarbete. Därför blev utställningen i Norrbottens museum till och även under produktion en vandringsutställning av textilt återbruk.
- Det här är en bråkdel av det jag gjort, men det är det som hänger här jag tycker bäst om, säger hon om det som finns närmast himlen i Norrbottens museum just nu.
Det textila återbruket har också fått ett exempel i museets utställning. Det är en kudde som lockar besökaren att slå sig ner på.
- Jag gjorde bildväven på 1970-talet. Sedan var det en bekant som hittade den på en loppmarknad, köpte in den och i stället för att sätta upp den på väggen använde den som dörrmatta. Några år senare kom den på loppis igen och då köpte jag den. Nu har den fått ett tredje liv som kudde.