NSD kan i dag publicera avsnitt ur boken Tyskar och allierade i Sverige. Vi börjar med transiteringen av SS-divisionen "Totenkopf", de drygt 1 000 elitsoldaterna som tog tåget från Luleå till Narvik en sommarnatt 1940, en transport som svenska myndigheter hemlighöll i 40 år:
*
"Det var tidigt på morgonen den 4 oktober 1940 då det tyska lastfartyget Isar anlände till Luleås hamn med 1 030 SS-soldater. De utgjorde den andra bataljonen av Totenkopfstandarte (dödskalleregementet) "Kirkenes".
Resan hade börjat i Stettin den 29 september och man var nära Visby den 1 oktober. Därefter eskorterades fartyget en lång sträcka norrut av den svenska marinen genom minerade vatten.
Förbandet var för sin tid ovanligt modernt och motoriserat. Ombord på ’Isar’ hade man med sig både sina bilar, lastbilar och olika vapen. Totenkopf, dvs. dödskallen, var alla SS-soldaters mössemblem men det var bara ett fåtal förband som hade dödskalle i sitt namn. Ursprungligen hade dödskalleförband vaktat koncentrationsläger, men 1939 hade de flesta omorganiserats till stridande förband.
Luleå tog alltså emot massmördare? Många kom inte från koncentrationslägertjänst utan var nyrekryterade eller hade förflyttats från olika infanteriförband inom SS. Men högst sannolikt hade flera av männen som kom till Luleå tidigare vaktat koncentrationsläger. Dessa personer hade spärrat in och bevakat oskyldiga civila. Men hur många av dem som kom till Luleå och hade mördat lägerfångar är svårt att besvara. Generellt var förhållandena i koncentrationslägren före 1940 och senare rätt olika, några förintelseläger kan SS-männen som kom till Luleå inte ha arbetat inom, eftersom sådana ännu inte existerade 1940.
Utrikesdepartementet i Stockholm informerade Norrbottens länsstyrelse mycket sent om ankomsten av SS-trupperna. UD-brevet är daterat den 1 och 2 oktober 1940. Brevet diariefördes av länsstyrelsen först den 4 oktober, dagen då SS-bataljonen anlände. Kanske innebär det att länsstyrelsen blev medveten om transiteringen först i efterhand.
Den mest detaljerade skildringen av SS-soldaternas ankomst i Luleå och vidare färd kommer från soldaterna själva genom ett maskinskrivet kompaniblad som sammanställdes i Norge redan i slutet av 1940 av soldaterna vid det 6 kompaniet inom SS-Totenkopfstandarte ’Kirkenes’. Bladet har rubriken ’Die Fahrt der 6 SS K zum Nordkap’, alltså ’Sjätte Kirkeneskompaniets färd till Nordkap’ och jag fick tag på det genom Rune Rautio, en av mina vänner i Nordnorge, som i sin tur fått det från Erich Körner, en av SS-veteranerna ifråga.
SS-soldaterna skev om det svenska mottagandet, i min översättning:
Uppenbarligen var man inte helt eniga om hur man skulle kunna neutralisera denna transport med vapen och ammunition. Vi var den första transporten av detta slag och svenskarna verkade inte ha det så lustigt. Man visste ju heller aldrig vad dessa ’förb.....nazi’ skulle kunna få för sig.
Slutligen avgjordes saken genom att vi skulle resa som permittenter, och godståg fick ta med sig all utrustning i efterhand. Allt stuvades om i enlighet med detta.
Den första kontakten med svenska armén beskrev man så här:
Vi stod på däck för att lämna ifrån oss allt som hade att göra med det krigiska hantverket och såg ned i djupet. Äntligen låg vi stilla. Fallrepet gick ner. Svenska officerare klev ombord för att träffa vår chef. Den svenska militären gjorde ett rätt skojigt intryck på oss. Uttrycket ’soldatiska’ passade inte som beskrivning av dem [...].
Hur som helst tog de sin uppgift rätt allvarligt och var väl av den åsikten att de var tvungna att skydda sitt kungarike mot en stor invasion.
Henning Johansson som var stationskarl i Luleå 1940 har som enda svenska ögonvittne skrivit ner vad han minns av ankomsten:
Tyska soldater i snitsiga uniformer med dödskalle i mössan bemannade järnvägsvagnarna med disciplin och under tystnad. ’Elitsoldater’, sa Bosse, en äldre kamrat, med beundran. Han hade varit stamanställd och förstod sig på sånt där.
Vid kajen där Isar låg blev Johansson också vittne till ’en sak som fick mig att skämmas lite över att vara svensk’. Vid lossningen från fartyget gick fyra 25-liters glasbehållare med konjak sönder och Johanssons arbetskamrat ställde sig då på alla fyra för att sörpla i sig något. Detta sågs av SS-männen, som skrattade rejält - varvid Henning Johansson skämdes för sin kamrat.
När tyskarna klivit ombord på tåget som skulle föra dem till Narvik rullade de först in på Luleås järnvägsstation och anmärkte:
Man ville ju se något av Sverige. Redan på Luleås järnvägsstation fick vi en syn som hette duga. En tät kedja av vakter hade dragits samman. Gevären redo, handgranaterna rätt krigiskt instoppade i bältet och stålhjälmarna på sned på samma sätt som de engelska Tommies bar sina.
Samma dag, den 4 oktober, klockan 15.30 stannade tåget till vid Riksgränsen och den svenske tågvakten klev av. Någon timme senare var man framme i Narvik. Slutdestinationen, det otillgängliga Vardö i Norges nordöstligaste hörn, nådde man först nästan två veckor senare.
*
Tågtransporten av division Engelbrecht från Norge till Finland via Haparanda har varit känd, men fotografierna få. I den nya boken har Lars Gyllenhaal fått tillgång till de fotografier som tyskarna själva tog under transporten:
"Tack vare veteranerna Erich Gliesche och Karl Otto Böttcher kan jag nu presentera deras förbandskrönikas autentiska bilder av Engelbrecht-divisionens transitering genom Sverige, plus en bild som inte kom med i krönikan. Därtill några bilder tagna av svenskar, som med ett undantag ej tidigare har publicerats."
De tidigare opublicerade bilderna visar hur ett av Engelbrechttågen gör uppehåll i Vännäs, sedan hur tvåkvinnor står och vinkar åt de tyska soldaterna och så ankomsten till Haparanda. Där delar soldaterna ut något till de svenska barnen som lockats av tågets ankomst.