En stor humla flög in i båten, mitt ute på Bottenviken. Den irrade upp och ner längs rutans repiga, ogenomträngliga plast, envis, tålmodig och fast besluten att hitta en väg ut. Jag fantiserade om hur den kommit över havet, brummat fram över brusande bränningar, trotsat vindbyar och vågstänk för att nå sitt mål, någonstans, i något syfte.
Sägen säger ju att humlor inte kan flyga men gör det ändå, för de vet inte om sina tillkortakommanden eller känner till fysikens lagar. Jag har läst någonstans att det inte stämmer, att de är fullt flygdugliga. Att ta sig över havet känns dock lite för bra för att vara sant. Kanske vinglade den ombord tillsammans med alla oss andra, mänskliga passagerare som åkte med båten denna ljumma julikväll då luften var lätt att andas och hjärtat skuttade i slagen, betaget av den skönhet som bjöds oss med glitter på vilande vatten.
Det är något visst med humlor, något som väcker ömsinthet och vördnad. Som en klumpig och yvig björn i miniformat, pälsklädd och brummande, bumpar den fram genom tillvaron. Är det den bulliga formen och det mjuka surrandet som bidrar till dess milda, väna utstrålning? Eller är det att den är själva symbolen för sommaren, och förutsättningen för liv, med sin viktiga uppgift i florans värld?
Humlan är omskriven och besjungen, mytomspunnen och beundrad. Gunnar Wennerbergs Gluntarnesång ”Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill, och ur nektarfyllda skålar dricka oss små blommor till”, stämde min far spontant upp när varje bord skulle framföra ett bidrag under jordgubbsfesten i Melderstein för 40 år sen. Jag minns det som i går.
I Nikolaj Rimskij Korsakovs populära ”Humlans flykt” från den ryska operan ”Sagan om Tsar Saltan” kan alla känna igen vad stråkens vandring över strängarna försöker efterlikna. Än i dag, mer än hundra år efter att den skrevs, tävlar violinister världen över om vem som kan spela den snabbast och mest ekvilibristiskt.
Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” handlar visserligen om maktlösa människors ondska, men också om jakten på hummelmjödarna och sötman i deras honung. Verkliga humlor har dock inga vinterförråd och alltså ingen honung. Men det är en vacker titel.
Tänk om den visste vilket intryck den gör på oss, den ludna lilla livgivaren. Antagligen skulle den inte reflektera nämnvärt över saken, där den borrar ner sig i lejongap och stormhattar med sådan frenesi att det gnisslar i vingarna. Att vara grunden för själva ekosystemet känns som en betydligt tyngre uppgift än att hänföra oss människor.
Ge dig själv den stunden, medan tid är, att betrakta, beundra och beakta vår randiga sommargäst. Förr än vi anar är den borta igen. Kanske kryper den in i en vrå för vintervila, kanske somnar den in för gott i en virvlande höststorm. Eller så flyger den långt ut över havet. Så långt som vingarna bär.