Balans är lösningen till mycket och obalans är därmed i rättvisans namn balansens motsats. För den ultimata harmonin i livet behöver vi balans, men det är inte alltid så enkelt att uppnå det eftersträvansvärda stadiet av jordlig Nirvana, som balans nära nog kan kännas som.
Jag tjatar gärna om balansens betydelse och jag har stor respekt för dess makt.
Balansen är inte enkel att hålla, varken på en lina eller i livet. Du har väl provat att stå på ett ben och knyta skon och du har garanterat provat att stå mitt i en tsunami av krav. Jag behöver egentligen inte fråga, för det är klart att både du och jag har gjort det... Eller gör det.
Ibland är kraven utifrån för höga så att vi bara springer och springer, springer iväg från oss själva. Andra gånger kan avsaknaden av balans bero på alltför stor inaktivitet, vi känner oss inte viktiga.
Det är komplicerat att vara människa.
Den stora obalansen drabbar mig ibland. Det är då som jag kör förbi dit jag ska (gärna flera gånger), det är då som jag säger knasiga saker (som att det finns snöhögar i augusti), det är då som jag inte märker att bilen måste tankas (trots att det piper och lyser) och det är då som jag blir frånvarande (lyssnar inte alls) och det är då som jag inte minns en enda extrapunkt i dagsschemat ( även om de återupprepas tio gånger).
Anledningen är enkel: Det finns så mycket roligt att göra, för mycket roligt att göra i och av livet och det är svårt att säga nej till lockande utmaningar, roliga händelser och utmanande uppdrag. Ibland har jag svårt att acceptera att dygnet bara har 24 timmar och att en hel del av dessa timmar dessutom är avsatta för att sova. Visserligen är det underbart skönt att krypa ned under täcket och lägga huvudet på kudden, men att sova är dock en irriterande passiv sysselsättning. Orättvist och banalt på något vis.
För även om hjärnan fortfarande arbetar och underhåller oss med sina drömmar, så är det en lång period av sömn där vi faktiskt inte vet någonting annat, än att tiden gått när vi slår upp ögonen igen och ser på klockan.
Det är okej att springa men ibland måste vi unna oss att stanna.
Det gäller också att stanna innan batterierna är helt uttömda, det gäller att stanna medan batterierna fortfarande är uppladdningsbara. För järntabletter fungerar inte mot allt.
Att ignorera behovet av rast i livet är dömt att sluta i ilska, tårar, tokiga beslut och förvirring.
Det är en konst att ta paus.
Och ja, det här gäller också dig.
Ibland behöver hjärnan vila.
När min hjärna blir överbelastad tar jag picknicken och hundarna ut i skogen, tar en tur med kajaken eller ger mig i väg på isens vidder, drar mig länge i sängen och bakar eller så gör jag absolut ingenting annat än slutar tänka.
Nu har det länge varit full fart som gällt men så… Intensiva dagar tar en paus och jag blir helt ledig en helt vanlig torsdag.
Jag tassar runt i huset barfota.
Smånäsorna leker en stillsam lek som upptar hela deras värld och jag börjar skala äpplen till en äppelpaj. Telefonen ringer, samtalet blir roligt och jag skalar och hackar mina äpplen. Vi pratar och pratar, jag diskar undan lite och pratar vidare, samtalet avslutas medan jag vattnar blommorna.
När jag går in i köket ser jag att ugnen är på, jag undrar varför och tittar in i den.
– Ååååh, en äppelpaj… Är det jag som har gjort den?, tänker jag i ren och pur förvåning.
Vissa dagar är det enkelt att överraska sig själv. En dag i paus.