Tredje gången gillt är det när Johannes Gustavsson äntrar dirigentpositionen framför Uleåborgs symfoniorkester. Liksom vid de två tidigare tillfällena är det högoktanig symfonisk musik från första till sista tonen.
Inledande ouvertyren till Egmont av Ludvig van Beethoven speglar fint stämningen i Goethes skådespel till vilket det är skrivet. Och framförandet lämnar absolut inget i övrigt att önska. Här är det åka av som gäller. Gustavsson är en fröjd att följa från första parkett.
En total kontrast mot kvällens andra verk. Anders Hillborgs nutida …Iontana in sonno… där kvällens solist sopranen Virpi Räisänen med bravur tar sig an det mycket svårsjungna vokala partiet som liksom svävar i en kvart över orkester och glasharmonika. Lika vackert som säreget.
Sällan spelade men traditionella till sin form är Alma Mahlers fem sånger. Här har Joakim Unander utvecklat dess pianoackompanjemang till en läcker full orkesterdräkt. Återigen får Räisänen briljera med sin vackra stämma i perfekt harmoni med orkestern.
Efter paus bjuds så på Symfoni nummer 4 av Franz Schubert, den som han av oklar anledning valde att betitla den tragiska av oklar anledning. För musiken är allt annat än tragisk. Särskilt sista satsens uppsluppna allegro som bitvis låter som cirkusmusik blir till en härlig avslutning på en kväll som i princip hade allt.
Ja, allt utom ett välfyllt programhäfte. Det dubbelvikta A4-ark finnarna förser publiken med känns som ett hån en kväll som denna. Var är sångtexterna? Var är presentationerna av solist och dirigent? Och vilka är musikerna och orkestern? Skärpning till nästa gång! För att det blir flera gånger av dessa underbara utbyten från Uleåborg är självskrivet.