Lena Modig gör skäl för sitt namn. Mod har varit ett av hennes ledord under den långa resan från sjukdom och missbruk till ett nytt liv, där det handlar om att våga. Om att vara modig.
De första tecknen på att allt inte var som det skulle kom för tjugo år sedan. Lena och hennes dåvarande man hade precis fått barn och hon berättar att något hände i samband med det.
– Jag kände mig jättekonstig efteråt och kunde inte sova så jag ringde till psykiatrin. De sa att det är fullt normalt, du har ju nyss fått barn, så det blev inte mer av det då. Men jag blev inte bättre, snarare sämre. Jag och min man skildes efter två år.
Sedan följde en tid med mer och mer alkohol, trassliga förhållanden och långa sjukskrivningsperioder. På den tiden bodde hon i Boden och hade kontakt med en vårdcentral där.
– Jag provade olika mediciner och antidepressiva men upplevde inte att de hjälpte särskilt mycket. Och det gjordes aldrig någon utredning då. Först för sex år sedan fick jag min diagnos.
Lena Modig jobbade tidigare som lokalvårdare inom landstinget men trivdes inte. När en ny arbetsgivare tog över fick hon sluta. Genom arbetsförmedlingen gick hon två kurser för långtidssjukskrivna på Sunderby folkhögskola.
– Det var ju trevligt att träffa andra, men jag kom inte närmare arbetsmarknaden ändå. Jag kände att någonting var väldigt fel. Jag hade länge känt att jag inte är som alla andra.
Lena Modig är en stor djurvän och tänkte att djurvårdslinjen i Öjebyn skulle vara perfekt för henne. Men efter två månader var hon tvungen att sluta.
– När det började hopa sig funkade det inte längre. Ett enstaka ämne gick bra, men när det blev tre-fyra, och så prov på det, så fungerade inte min hjärna längre.
Som längst var hon sjukskriven i fyra år i sträck. En arbetsinriktad rehabilitering ledde till praktik i en blomsterhandel.
– Jag kände att det inte riktigt var min grej. Men då kom jag på att jag ville jobba på kvinnojouren.
2007 började hon sin praktik och 2008 blev hon anställd på heltid.
– Redan efter första månaden kände jag att det blev alldeles för mycket. Jobbet är psykiskt tungt, och jag hade svårt att säga nej. Jag ville ju vara som alla andra så jag tog på mig mer och mer. Till slut gick jag in i en hypomaniperiod.
Förutom sin heltidstjänst på kvinnojouren jobbade hon som kontaktperson åt kommunen och planerade att gå en distansutbildning i Västerås för dem som jobbar på kvinnojourer.
– Jag var ensamstående mamma och hade ingen struktur där hemma, jag fattade inte hur jag tänkte.
På hösten 2008 fick också hon allt större problem med alkoholen.
– Det var mitt enda sätt att varva ner, det var som att hjärnan gick på högvarv hela tiden. Jag kunde aldrig släppa jobbet. När jag gick och la mig kunde jag tänka: ”Skulle jag ha gjort på något annat sätt med den där personen?” Jag kunde inte sova och började dricka för att kunna slappna av. Ibland kom jag faktiskt till jobbet bakfull, det är så man skäms.
Till slut tog hon själv kontakt med en terapeut med inriktning mot utmattningsdepression som hon hittade på nätet.
– I 45 minuter satt jag och grinade. Hon uppmanade mig att kontakta vårdcentralen för att få antidepressiv medicin och kanske sjukskrivning. Då grinade jag ännu mer. Jag hade ju varit sjukskriven i fyra år, inte ville jag tillbaka till det. Men jag var ju tvungen, det funkade ju inte.
Lena hade bara projektanställning året ut, så hon valde att jobba halvtid den sista tiden. Men så var det det här med alkoholen.
– Jag visste ju själv att jag hade problem, ofta vet man ju. Jag hade varit på nätet och sökt lite grann vad man kunde göra.
Nyårsafton 2008 nådde hon botten – men det blev också vändpunkten:
– Då spårade det ur totalt. Jag började blanda tabletter och alkohol, fråga mig inte varför. Jag kommer knappt ihåg någonting, det har tagit flera år innan jag tordes höra vad som egentligen hände.
Dagen efter kom två av hennes dåvarande vänner på besök.
– Jag kände att det här är ingen vänlighetsvisit där vi ska dricka te, det här är någonting annat. De berättade att de tagit kontakt med socialen, eftersom jag hade ett barn hemma. Och de ville konfrontera mig först, innan de gjorde en anmälan.
Lena fick panikångest.
– Jag ville visa utåt att allt var bra, in med flaskor i garderober och hålla fasaden utåt. Det kändes som om jag skulle dö. Och de frågade vad jag hade tänkt göra.
Lena började gå på AA-möten och fick en medicin som dämpade suget. Hon hade läst om Klaramottagningen i Luleå och fick tid för samtal där.
– Det var där de började prata om det här med diagnoser och frågade om det någonsin gjorts en utredning. Och det hade det ju inte.
– Först trodde jag att bara jag slutar dricka kommer jag att må bättre. Och det gjorde jag ju, i några månader. Men sedan mådde jag dåligt ändå, och nu vet jag vad som låg i bakgrunden.
Utredningen visade att Lena har en bipolär sjukdom, bipolär typ 2.
– Till skillnad från typ 1 går jag aldrig upp i några manier. Det jag drabbades av kallas hypomanier, att man till exempel jobbar för mycket. Jag hade också långa perioder av depression.
Att äntligen få en diagnos gjorde att saker föll på plats, men det har varit en lång och stundtals väldigt jobbig resa tillbaka till ett fungerande liv.
– Det var en lättnad att få veta vad som var fel, men det är ju egentligen då som jobbet börjar. Då ska man lära sig leva med det.
Hon fick prova många olika mediciner för att hitta rätt.
– Av vissa sorter gick jag upp jättemycket i vikt. En blev jag ”beige” av. Jag är ju ganska yvig som person. Av den blev jag varken upp eller ner, bara utslätad. Men till slut blev det riktigt bra.
– Jag vill också ge en eloge till dem som vågade konfrontera mig den där gången. Det krävs mod för att göra en sån sak.
Om vården har hon mest gott att säga.
– Inom psykiatrin är det inte alltid så bra, men jag har valt att fokusera på det positiva. Jag fick ju hjälp till slut och en utredning gjordes så att jag fick en diagnos.
Via en arbetsterapeut har hon fått hjälp med att få struktur på tillvaron.
– Nu är jag ju ganska strukturerad ändå, men jag tycker att det har fungerat bra. Sen är jag ganska driftig själv när det gäller att hitta en balans. Det får inte bli för mycket och inte för lite, så att hjärnan börjar spinna iväg.
De senaste fem åren har hon arbetat på pensionärsservice där hon trivs bra och där hon hoppas få fortsätta.
– Vi jobbar mycket ute på äldreboenden. Jag är ansvarig för två damgrupper för tanter som vill komma och lägga håret, dricka kaffe eller måla naglarna. Vi sjunger tillsammans, det är jätteroligt. Jag hjälper även äldre som bor hemma med att laga mat eller åka till vårdcentralen. Jag trivs verkligen med jobbet, där jag får utvecklas och lära mig göra nya saker. Damgruppen är inte bara att rulla håret, man måste också pejla läget. En del är dementa och då gäller det att hitta ett sätt att nå fram.
Lena Modig har ett starkt driv och har ständigt nya mål för att må bättre i sig själv.
– Jag bestämde mig för att skriva en dagbok där jag bara skriver positiva saker. Har jag en skitdag så skriver jag ingenting. Det föder nya, positiva tankar. Annars är det lätt att fastna i det negativa snurret, att jag kan ingenting och är värdelös.
Hon har också haft vernissage, där hon hängt upp bilder och kloka ord på en vägg och berättat om sin livsresa inför de anställda på pensionärsservice. Nu planerar hon fler föreläsningar, bland annat på mötesplatsen Kvinnokulan den 17 maj.
Du har valt att vara öppen med din sjukdom. Vad har du fått för reaktioner?
– Många känner ju igen sig. Allt det som jag har tyckt har varit svagheter inom mig själv är i dag min styrka, därför att jag förstår. Det är så himla skönt att vara öppen, och jag är stolt över det. Jag känner inte ”vad ska folk tänka?” De får väl egentligen tänka vad de vill, för det är ganska vanligt. Men jag vet att det inte alltid har varit så.
Hon berättar om när hon själv fick kontakt med psykiatrin, och skammen hon kände när hon gick dit:
– Men gud, bara ingen ser, tänkte jag när jag gick in. Det var som om det var en röd flagga på min skalle. ”Nu går Lena Modig in där, vad ska hon dit att göra”, kändes det som. Så jag vill avdramatisera det. Det handlar om att våga, och att utmana sig själv.
– Jag vill ge hopp till andra som känner sig ensamma med sin sjukdom. Våga söka hjälp, det är inget skamligt. Berätta för någon nära vän eller någon annan du har förtroende för.
Varifrån får du din drivkraft?
– Jag är en ganska kreativ person. Jag jobbar ju och är social, men jag trivs med att vara hemma, där jag målar om möbler och pysslar. Jag gillar att ha projekt.
Katten Malte hoppar upp på bordet och stryker sig mot sin matte. Lena skrattar till mot honom och säger:
– Jag har en enorm livsglädje, och jag kan välja i många saker. Jag kan välja att bli bitter över det som varit eller tänka att framtiden kan ju faktiskt bli ganska bra. Allt blir mycket vad jag själv gör det till. Visst är det bra! Att jag liksom har ett val.
– Jag får hela tiden lära mig nya saker om mig själv. Ibland blir det fel och då får jag göra om. Man gör fel men man är aldrig fel, brukar jag tänka.