En författare kan man minnas på flera olika sätt. Så kan ske exempelvis genom de böcker och dedikationer som andra författare har överlämnat till den minnesvärde, och ofta då som tack och hyllning i både kamratlig och underdånig situation.
Visst är det intressant att följa en bestämd person utifrån det här temat. Vederbörande är Harry Martinson, fattighuspojken som både hamnade i Svenska Akademien och fick Nobelpriset i litteratur. Dedikationsböcker tycks också finnas i stora mängder. Inte mindre än tusen böcker står samlade i Martinson-rummet på Olofströms bibliotek i västra Blekinge.
Visst är det, och då för att använda ordet en andra gång, intressant att ta del av den samlingen i alfabetisk ordning från Ivo Andric´ till Maria Wine. Poesi, romaner och naturbetraktelser, barndomsminnen, funderingar inför gåtan Kosmos och själsvånda utifrån människans ondska, liksom naturvetenskap och humanistiskt credo, ja vad mera kan vi önska oss.
Det ger oss anledning att påminna om den vetenskapliga termen mikrohistoria. Där studerar man en begränsad grupp människor och frågor som ställs i ”det lilla” vilket belyser ett större skeende. Boksamlingen är därmed en alldeles speciell version av den ”litterära” utvecklingen i Sverige under en generation.
Vilka dedikationer kan man uppmärksamma i ett sådant mikrohistoriskt perspektiv? Som vanligt får vi nöja oss med ett urval, och i det fallet till författare med norrbottnisk anknytning. Kanske, och för att inledningsvis göra ett smått chockartat val, passar Knut Lundmark? I samlingen finns hans Världar utan gräns från 1951.
Lundmark var en son av Älvsbyntrakten, tog studenten i Luleå, läste astronomi och blev professor i ämnet redan 1929. Hans specialitet blev galaxernas sanna natur, eller om dessa var fristående stjärnsystem likt Vintergatan och existerade i miljontal. Det gav i så fall ett nytt universum. Inte att undra på att Martinson fascinerades av sådana perspektiv. Naturvetenskap och humanism förenades, likt vad senare eller 1956 skulle ske i Martinsons Aniara.
Betydligt mera jordnära är Sara Lidman, nästan norrbottning eftersom hennes hemby Missenträsk ligger alldeles intill länsgränsen. Lidman tillhör snarast arbetarlitteraturen, hon skildrar orättvisor som drabbar den lilla människan.
I romanen Regnspiran vidgas temat till något av ett sagomotiv som dedikationen antyder. Där talas om Vildgåsresan, en dikt i Martinsons anda som påminner om hundraårsdagen av Selma Lagerlöfs födelse.
Björn-Erik Höijer var sonen av Malmberget som blev ett med Uppsala. Till Martinson överlämnade han Det ljusa landet. Titeln till trots hade boken mycket av bönhus som tema. Sådana lokaler var av två slag: dels pietismens, dels laestadianismens byggnader. De markerar på sitt sätt skillnader i övre Norrlands andliga liv. Pietismen kom från Höijers moders hemby vid Vindelälven, medan däremot det laestadianska som bekant mera hör Tornedalen till.
Vår kavalkad slutar med Eyvind Johnson, Martinsons ”broder” i Svenska Akademien eftersom de fick dela på Nobelpriset 1974. Mycket hade de gemensamt: de kom från enkla förhållanden i Norrbotten respektive Blekinge, de klassas ofta som arbetarförfattare, de var likaså generationskamrater.
Litteraturprofessorn Thure Stenström ger en minnesbild som visar Johnsons gränslösa beundran inför Martinson: ”Mig är det inte så mycket bevänt med”, sade han anspråkslöst. ”Men Harry, ska Du veta… Harry! Han är ett geni.”
Så tillbaka till samlingen på Olofströms bibliotek. Jag hade själv glädjen att hösten 2010 besöka biblioteket för att hålla en föreläsning om de båda ”brödernas” utväxlade böcker, om ”Eyvind Johnson, Norrbotten och Harry Martinson.”
Där finns inte mindre än nitton titlar med hälsning från ”Eyvind”. Med detta kan vi spegla ett diktarlivs förlopp. Till att börja med en ”hälsning från sista krigshösten”, med andra ord 31.8. 44.
En annan gång i Drömmar om rosor och eld att han kallar sig som ”såväl drömfabrikant som eldtillverkare”.
En tredje gång och då 1973 kommer närmast en trött mans suck: ”till Harry och Ingrid Martinson – en hälsning så här på hösten från gamle vännen Eyvind J.”
Kjell Lundholm