Det hysteriska matlagandet i TV, med tävlingar, caféprogram, inslag i morgon-TV, etc., har varit ett oförklarligt fenomen för mig. Jag har inte fattat hur folk kan vara så otroligt intresserade av att laga mat och baka.
Återigen (inlands-50-talist som jag är), så har polletten ramlat ner för mig. Under min uppväxt var maten, matlagningen och hela hushållningen, på dödligt allvar, och inget man ägnade sig åt som tidsfördriv.
Jag hade en faster som gillade att gå ut och ströva efter svamp. Inte drog det till födan. Nej, man tog hem den mat man kunde, tillagade den och åt den, punkt. Använde man ett kokboksrecept, så var det för att få reda på hur mycket ättika det skulle vara i julsillen.
Aktiviteten att laga mat var inte ett fritidsnöje. Idag kan folk ägna sig åt matlagning som inte behövs, därför att man är Intresserad. Intresse i den bemärkelsen, förutsätter både massor av fritid, och massor av överflöd.
Matlagandet och ätandet har upphöjts från överlevnadsaktivitet till Kultur. Runtom i Sverige syns den förskjutningen i form av kulturifieringen av olika regioners och landskaps mathållning. Lappland, givetvis, är ett sådant exempel, där nu matlagning på ren, älg och annat räknas som högkultur.
I kulturifieringen av t ex Lapplands mat, ligger också ett exotiserande av hushållningen. ”Så här levde man minsann, innan McDonalds.” I detta ligger ett romantiserat synsätt på maten häruppe. I och med den romantiseringen kan också marknadsföringen börja. Nå, inget fel om kulturismen ökar.
Min poäng är att aktiviteter som i min värld var enbart vardagliga, nu har ett glorifierat skimmer runt sig. Om man hade förstått att potatispalten var en delikatess. Eller köttsoppan. Mjukkakan, inte fattade man att den var ett varumärke.
Det är därför jag inte har några intressen idag. Jag gillar att laga mat, gillar att baka, men det är inte några fritidsintressen. På fritiden gör man andra saker.
Maria Vedin