I debattens centrum

En till synes förvirrad och uppriven kvinna går planlöst fram och tillbaka på Liljeholmsbron i Stockholm och kastar kläderna över räcket. Kanske tänker hon hoppa, kanske inte.
Människorna som passerar stannar till, frågar vad som pågår och ringer till polisen som omhändertar kvinnan, och hon kämpar emot när polisen lyfter in henne i sin bil.
Det var en vardagsdramatisk händelse. Kanske obehaglig för de inblandade, men ett ingripande i mängden av polisens många uppdrag. Och det kunde ha stannat vid just det. Men när det blev känt att konststudenten Anna Odell iscensatt en psykos på Liljeholmsbron för sitt konstprojekt Okänd, kvinna 2009-349701 blev det startskottet för en av de mest infekterade konstdebatter som rasat i landet på mycket länge. En del blev upprörda över att en konstnär utnyttjade offentliga medel och sjukvård för att genomföra sitt konstprojekt, andra angrep samtidskonsten i sig och kultureliten medan vissa försvarade konstens frihet och den iscensättning som Odell gjorde och menade att debatten var ett uttryck för ett konsthat. Och än har debatten inte lagt sig.

En av de återkommande frågorna i Odells verk, som visas i Kulturens hus från och med lördag, är hur patienten ska bli trodd. Odell har själv varit patient i psykvården och när hon berättar om sina erfarenheter från det första, "riktiga", omhändertagandet säger hon att folk avfärdat henne. Odells tes är att om hon provocerar fram samma förlopp som frisk och berättar om det, så kan ingen vifta bort hennes erfarenhet eftersom hon då varit vid sina sinnens fulla bruk. Och i filmen framgår det att hon är väl medveten om riskerna att bli stämd, att personalen ska bli förbannad och många av dem hon samtalar med avråder henne från att genomföra projektet, medan andra är mer positiva.
I bland ter sig vissa utsagor som närmast profetiska över vad som komma skall, å andra sidan naiva med facit i hand. För det uppstod en debatt utan dess like, som spände över allt från konsten i sig till moral och juridik, utan att någon över huvud taget hade sett verket.
Det är också något som Anna Odell återkommer till när vi sitter och pratar om hennes verk och debatten som uppstod kring hennes konstprojekt.
- Jag tror inte att någon kunde ana konsekvenserna av mitt projekt. Men konstdebatten som uppstod är intressant. Det säger något att folk blir så upprörda, att konsten inte passar in i lönsamhetssamhället. Men jag tyckte också att det var intressant att ett helt folk yttrade sig över ett verk som ingen hade sett, säger Odell som understryker att hon aldrig hade något spekulativt syfte med sitt verk - något som varit en återkommande anklagelse mot konsten i debatten.
- Jag sitter ju inte och tänker "hur ska jag provocera" och det är nog få konstnärer som gör något för provokationens skull. Men som konstnär har man en bra plattform. Jag behöver ju inte redovisa siffror och fakta på samma sätt som en journalist, utan kan lyfta fram ett problem eller en fråga ur andra perspektiv och peka på hur dubbelt något kan vara, säger Odell.
- Sedan kan ju idén verka sjuk om man inte vet min bakgrund. Iscensättningen behöver ju inte vara konst, men blir det av av kontexten. Men jag tillhör inte de som säger att något är konst bara för att jag kallar det konst. Jag försöker förklara för folk vad det är jag gör och varför.

Men när nyheten om hennes projekt publicerades var hon mycket förtegen om vad slutresultatet skulle bli. Det hade varit att föregå verket menade hon då och tyckte att folk skulle se det färdiga verket i stället - allt medan debatten rasade. Själv fick hon ta emot både telefonsamtal, mejl och brev från upprörda människor under våren.
- Men när jag berättade i DN att jag själv varit sjuk och blivit tvångsomhändertagen av polisen så har jag inte fått ett enda negativt brev eller samtal. Jag har också fått stöd från RSMH och avdelningar inom schizofreniförbundet. Men det har förvånat mig hur politiker, som Göran Hägglund, fortsätter att förtala mitt verk när patientgrupper stödjer mig. Jag undrar varför aggressionen fortsätter när de svagaste och deras organisationer har uttalat sitt stöd för verket, säger Odell och vårt samtal glider in på den kulturdebatt som uppstått i kölvattnet av hennes verk.
Göran Hägglund har ju gjort sitt utspel om "verklighetens folk" för någon vecka sedan och använt Odell som slagträ i debatten. Och en folkpartist har startat en grupp på facebook för att få konstfack stängt.
- Göran Hägglund borde lära sig om både konst och psykiatri. För när Göran Hägglund uttalar sig om vad som är bra kultur, samtidigt som han avfärdar annat, då är det ju verkligen han som sätter sig på höga hästar. Vad han säger är ju att den kultur han inte förstår är fel. Sedan är det konstigt att folk rasar mot skolan. Det är som om allt ska bort bara för att en elev har gjort något, säger Odell.
- Men det oproportionerliga i debatten är intressant. Det är klart att det har varit pressande för mig när det varit hätskt. Samtidigt har debatten tillfört verket mycket och många har tyckt och tänkt. Så det har ändå varit värt det, säger Odell.

I debattens centrum

Anna Odells konstprojekt "Okänd, kvinna 2009-349701" startade en infekterad debatt om konsten. Från och med lördag visas verket i Kulturens hus i Luleå. "Jag tror inte att någon kunde ana konsekvenserna av mitt projekt. Men konstdebatten som uppstod är intressant", säger Anna Odell.