Inga människor är så anti-amerikanska som amerikanerna själva. Inga människor är heller så anti-ryska som ryssarna.
Nationalismen ligger på ytan, manifesteras nionde maj, Segerdagen, med parader, flyguppvisningar, vodka och ballonger till barnen.
Men frågar jag en enda far eller mor ute på den festprydda gatan om de vore beredda att skicka sina barn till fronten – tjetjenska, ukrainska eller krimska – svarar de tvärt: njet, absalutnaja njet!
Så mycket ger de för den Ryska Nationen. De vill inte ha byråkratin, korruptionen, dubbelheten, bigotteriet, nystalinismen.
Jag ger heller inte mycket för "ryssvänner" av Gunilla Breskys typ som gör kortare charterresor hit, serveras storyn om hur det ryska fosterlandet lidit, men nu reser sig under president Putin – och sedan far hem till Sverige och skildrar hur "onyanserat" vi västliga media skildrar utvecklingen i Ryssland.
Just nu genomlider jag en direktsändning i rysk TV:s mest nationaliska kanal av ettårsdagen av Moskvas annektering av Krim och flottbasen Sevastopol. Kommunistledaren Ziuganov och fascistledaren Zjirinovskij skriker ut hur stort Ryssland nu är och hur man till siste man kommer att bekämpa USA:s "aggression" mot det ryska folket. Man kan komma att minnas Hitlers inmarsch i Sudetlandet eller Österrike.
Jag bor här i Ryssland. Folk hemma i Lappland tror att jag blivit förryskad. Det är inte sant. Men jag stannar kvar för att se vad som händer, hur det slutar. Helst lyckligt.
De ryssar jag känner är kluvna inför all denna mastodontiska "patriotism". De vill känna stolthet över sitt land, men de vet även att detta lands historia bygger på svek, blodig terror och lögner. Inte mot Amerika och Nato. Mot det egna folket, faktiskt. Det storartade ryska folket. Man ska minnas lögnerna och sveken och ta itu med dem. Det är viktigt även för svenska turister i Ryssland. Eller dokumentärfilmare.
I Putins Ryssland gäller tyvärr det faktum att det förflutnas lögner är dagens sanning.
Jag tror inte sovjetnostalgiker av Breskys sort riktigt begripit det.