I torktumlaren med Strindberg

Man kan tycka att en författare som själv har mångårig erfarenhet som nyhetsjournalist borde vara mentalt förberedd på de mediala mekanismerna. För visst hade Jan Wallentin själv kunnat beskriva ett litterärt försäljningsfenomen i klatschiga ordalag i sin tidigare roll som reporter på Aktuellt i SVT.
Men sådant här går det inte att förbereda sig på, säger han med en suck.
- Just nu känns det som att köras genom en torktumlare.
Det verkar inte alls som om han koketterar, där han sitter nedsjunken i en stol på förlaget i Stockholm. Jan Wallentin är visserligen van vid att vara i händelsernas centrum, men då i en speglande roll. Sedan det blev känt att Strindbergs stjärna sålts till 16 länder redan före den svenska utgivningen har strålkastarljuset obönhörligt riktats mot hans egen person.
- Jag känner mig obekväm. Jag tycker att det blir mycket fokus på mig. På något sätt har allt i det här skrivandet gått så baklänges. Alla kontrakten med de utländska förlagen trillade in innan boken var riktigt färdigskriven.

Han hade inga sådana drömmar alls när han började skriva, säger han ogarderat. Inga drömmar om att skriva en bestseller, inga tankar på att ta plats på den litterära parnassen.
Han ville bara hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet, det som tog tvärstopp när han några och tjugo år gammal skrivit "en kvalmig pikareskroman, en samling sagor om krumma dvärgar, en händelsefattig thriller, en statisk utvecklingsroman och en, även för vuxna, ytterst svårgenomtränglig barnbok", som han själv beskrivit det i Svensk Bokhandels höstkatalog.
- När jag lade av var det väldigt ångestladdat och jobbigt, jag tyckte det var en plåga att få ihop en enda hållbar mening. Men vid det laget hade jag ändå ägnat tusentals timmar åt att skriva, de tror jag att jag hade väldig nytta av nu.

Och när han väl satte i gång rullade det på med en våldsam fart. Första utkastet till Strindbergs stjärna skrevs på en månad. Då fanns hela skelettet till berättelsen på plats, med den pillerknaprande historikern Don Titelman som bokens motvillige hjälte.
Men när boken väl antagits av förlaget krävdes många omskrivningar innan den slutligen var klar. Inte så konstigt kanske, med tanke på att handlingen kränger från Sven Hedins äventyr i Mongoliet via ingenjör Andrées luftfärd till Nordpolen till nazistiska ockultister i Wewelsburg.
- Det har varit otroligt viktigt att historiska fakta stämmer. Får man väl läsaren att gå med på att den här författaren verkar veta vad han pratar om så kan man dra med honom eller henne långt ut i områden som blir alltmer surrealistiska.

Och surrealistiskt blir det i Strindbergs stjärna. Den som väntar sig en stenhårt realistisk deckare i Stieg Larsson-stil blir förmodligen besviken. Don Titelman och hans följeslagare, den propra advokaten Eva Strand, är under berättelsens gång bokstavligt talat på väg rakt mot jordens mittpunkt.
- Det som är så fantastiskt med böcker är att man kan skriva så här: "Mannen står på ett 400 meter högt torn, han trillar baklänges i slow motion". Det kostar ingenting. Skulle man göra en film skulle man tänka "var ska man få tag på ett så högt torn?", "hur ska man kunna filma det?", "behöver vi en kran?". Men i skrivandet finns det ingen anledning att begränsa sig.
Men det pågår ju förhandlingar om att göra film av boken. Hur ska det gå?
- Jag känner att det faktiskt inte är mitt problem. Eftersom det, som jag sade, känns lite som att köras genom en torktumlare nu försöker jag hålla fast vid en enda tanke och det är att jag har skrivit exakt den bok jag velat skriva. Därefter slutar mitt ansvar.

I torktumlaren med Strindberg

När Jan Wallentin fick tio miljoner i förskott för sin debutbok drabbades pressen av rekordhicka. Var "Strindbergs stjärna" nästa "Da Vinci-koden"? Nu befinner han sig mitt i mediecirkusens malström.