Då var vi där då. I Norrbotten. Men varför stod vi vid en grusväg i Morjärv och försökte lifta, när det inte kom några bilar?
Och inga människor. Bara några kråkor som kraxade olycksbådande en bit bort. I duggregnet. Det enda som påminde om mänsklig verksamhet var några grusbilar, som körde fram och tillbaka. Med grus.
För en stund sedan kom en ung flicka, i 13-årsåldern ungefär, framcyklande och tittade på oss under lugg. Så där som första mötet med Tjorven i gamla tv-serien Saltkråkan.
Sen öppnade hon munnen och sa en massa saker. Inte Tjorven, utan flickan på den något för stora cykeln i Morjärv. Och min kamrat från Västmanland och jag (från Jämtland), som nyss blivit bekanta på vägen hit med rälsbussen från Boden, begrep inte en bokstav.
Det var första mötet med Kalixbondskan. Ett fullkomligt okänt språk. Speciellt för oss sydröna upptäcktsresande. Vi lyckades lista ut att flickan sagt nånting som lät som “Töh” och kanske “Camelot”? Vi kom dock fram till flickan meddelat att vi liftade vid en väg som inte bar ut i världen, och definitivt inte till Kalix, dit vi ville. Grusvägen gick bara längre in i en okänd och skrämmande glesbygd. Den hjälpsamma flickan menade nog att vi skulle ha ställt oss vid vägen till Töre, där man ju kan knyta an till stora världen via E 4. Och Camelot var nog egentligen Kamlunge.
Anledningen till att vi stod vid grusvägen i Morjärv en kulen septemberdag och försökte lifta ännu längre in i skogen, var att SJ vägrade erkänna att det fanns andra sätt att färdas. Vi skulle båda börja skola i Kalix och fick veta på våra respektive järnvägstationer, att enda sättet att nå vårt mål var via en omfattande resplan som i mitt fall innebar att färdas med nattåg till Boden, sedan kliva på rälsbussen österut, för att kliva av i Morjärv och där ta postbussen till Kalix. En expedition på ett helt dygn.
Så klockan tio på förmiddan fann min bekant och jag oss, avslängda från den gula och röda rälsbussen, på perrongen till Morjärvs järnvägsstation, ett vackert hus med en grusplan och en Volvo Duett.
Samt total avsaknad av postbussar. Det fanns en tidtabell på en stolpe, där vi kunde läsa att nämnda fordon gått för en kvart sedan. Rälsbussen var i tid så en eftermiddag i Morjärv var tydligen en planerat scenisk anhalt på resan.
Nästa postbuss skulle gå klockan fyra på eftermiddan.
Jag släpade på två bruna resväskor i pressad papp, samt en kartong ombunden med ett snöre, med hela mitt framtida studentbohag. Med detta och min kamrats bagage begav vi oss inåt landet till fots, likt en liten karavanseraj i jeansjackor och mockaskor.
När vi stått och liftat vid den således felaktiga vägen, i fyra timmar, förgäves, började vi känna en viss vanmakt.
Då kom en oväntad ängel och räddade oss. Från ett stort trähus på en kulle lösgjorde sig en grå figur som med bestämda steg tog sig ner till vår lilla optimistiska liftstation. Det var en äldre dam klädd i Harris tweed, med stora stövlar och en väldig aura av självsäkerhet. Hon liknade de strävsamma kvinnor från brittiska imperiet, som utforskade världen på 1800-talet.
Denna strävt vänliga uppenbarelse bjöd raskt in oss till sitt och sin systers hus på fika, senare mat, skydd undan regnet och råkylan och med underhållning via en visslande beo-stare i en bur.
Hela den underliga dagen började nu kännas som om regissören Lars Molin skrivit manus till den och vi blev filmade i smyg.
Epilogen blev att framåt eftermiddan lyckades vi haffa postbussen som med maklig fart befordrade oss till Kalix, där vi inom några dagar raskt bytte ut våra sydliga “ja” mot “jo”. På inandning.
… som blev kvar i Norrbotten, ett alldeles utmärkt ställe på jorden, har jag funnit. Med den havsutsikt jag saknade i inlandet.