Ibland behövs det något extra vackert
KONSERTLuleå OrkesterföreningSolister: Carina Stenberg och Anders ErikssonDirigent: Orvar ErikssonKulturens hus, LuleåSöndag 24 januari
Carina Stenberg och Anders Eriksson möttes i romantiska operetter, uppbackade av Luleå orkesterförening. Foto: Kurt Engström
Foto: Kurt Engström
Därför spelade Luleå orkesterförening upp till dans, med ett program mestadels signerat Johann Strauss, men även några av hans kompositörkollegor från systerstaden Budapest.
Luleå orkesterförening öppnar med en passande overtyr innan det är dags för sångsolisterna Carina Stenberg och Anders Eriksson att äntra scenen i Franz Lehárs Niemand Liebt Dich so wie Ich.
Som i många operetter handlar det om kärlek, och denna filmiska melodi backar upp texten hela vägen.
Det är väloljat, smäktande och elegant, ja - nästan Disney-charmigt.
I Kejsarvalsen får vi sedan se ännu ett prov på det wienerromantiska, när Reinhold Lehner bjuder upp Helena Öberg till en virvlande vals. Och så fint det är att se den karmosinröda klänningen sväva fram över golvet - det ger konserten en extra touch av autenticitet.
Orkestern spelar sedan upp i Straussbrödernas Pizzicatopolka - ett sött litet stycke där violinisterna får visa prov på sin samspelthet.
Det går riktigt bra. För även om det ibland sliter lite under kvällen mellan stämmorna så är det ingenting att säga något om när man förstår hur oändligt mycket noter det krävs att läsa in för en sådan här konsert. Därför tycker jag att orkestern sköter sig imponerande.
Sångsolisterna hittar så småningom till varandra i en omfamning - och det är klart att det ska vara så när man sjunger ur Leendets land. (För övrigt en ungersk opera på tyska om en kinesisk man.)
När Anders Erikssons smäktande röst smälter ihop med Carina Stenbergs utsökta sopran (och vilken konsert hon gör sedan, Stenberg!) uppstår ljuv musik. Sluter man ögonen kan man nästan se svanarna glida nedför en månbelyst å, rådjuren nosa försiktigt på varandra i dimman eller Lady och Lufsen äta spaghetti på rutig duk.
Nej, det är inget illa ment. Ibland måste saker få vara oerhört romantiserade. Ibland behöver vi något extra vackert.
Slutklämmen blir såklart An der Schönen Blauen Donau och Straussaftonen är komplett.
Så jobbar vi med nyheter