Sen kommer det till mig, som det berömda brevet på posten, att det är just precis deadlines som jag ska skriva om. Jag kan inte skylla på att jag inte har haft tid, här har minsann inte skrivits några krönikor på flera månader. Det handlar mer om press, på att leverera, helst något unikt, något som berör, något som är hysteriskt roligt eller personligt eller aktuellt.
Det enklaste hade varit att skriva om flyktingarna, för hur jag än vrider och vänder på det hela så är det en horribel situation just nu. För väldigt många. Men så har alla skrivit om det redan och jag kan varken utveckla det mer eller bättre än någon annan.
Ett annat bra ämne att skriva om hade varit utvecklingen i Sverige senaste månaderna. Allt hat som ploppar upp, hur det inte ens går att ta sig en löptur i motionsspåret utan att bli mördad. Eller när den svenska befolkningen börjar ta lagen i egna händer för att hämnas, men det är tankar som får stanna i mitt huvud.
Jag funderade ett slag på att skriva om mor- och farföräldrar i generation 20-, 30-, och 40-tal. Stickande, virkande, byggande, strykande personer som alltid hade tid och alltid hade plats i både hem och hjärta för sina barnbarn. Dom som lärt ut så mycket bra. För jag sitter här och undrar vad jag ska lära mina eventuella framtida barnbarn – hur man laddar hem en app på iPaden kanske?
Ibland vill jag skriva om kroppshetsen, träningshetsen. Och hur speciellt vi kvinnor påverkas av ideal, av hur kroppen ”borde” se ut. Att bilder på en mage med bristningar delas på sociala medier i samma hastighet som folk slår upp tält för att köa till senaste Harry Potter-filmen. Att en kändis med celluliter får sådan spridning och hyllning runt världen för att ”jag trodde jag var den enda”. Jag förstår, men samtidigt förstår jag inte alls. Öppna ögonen! Jag förstår att du som faktiskt trodde att du var den enda som hade bristningar på låren blir glad över att se att kanske din förebild också har det, men kom igen. Ta en dag på badhuset eller på stranden så ska du få se att det är extremt unikt att någon ser ut som i instagramflödet. Jag skulle gärna visa mig naken, så skulle du få en bild av perfektion – det finns lika mycket perfektion som det finns kroppar nämligen, din. Min. Det är kroppar och dom ska bära oss och lyckan sitter inte där. Den sitter på insidan.
Näe, jag har verkligen försökt att skriva flera bra saker, utan att lyckas. Men det är okej, jag är fortfarande nybörjare inom krönikefabriken och det blir svårt för mig att vara bäst på allt. Hela livet består trots allt av en massa deadlines. Den tiden, den dagen, den platsen, det datumet och ibland blir det så pass mycket att det blir kortslutning där uppe i tankeverksamheten. Det är bara att leverera det som finns. Ibland blir det bra, andra gånger blir det pannkaka.