You say you’re sorry, or I’m gonna make you fucking sorry!” Louise osäkrar pistolen. Den vidrige truckdrivern som viftat med tungan och pekat mot sitt skrev har dock inte tänkt be om ursäkt och i nästa stund får han se sin tankbil förvandlas till ett eldklot. Och de bästa av allt, medan gubben utför sin krigsdans och vrålar om bitches from hell, stjäl Thelma hans keps. Ack den tillfredsställelsen! Jag har nog en film för varje sinnesstämning, och den jag tar fram när jag är riktigt less är ”Thelma & Louise”.
Ibland känns det verkligen som att man får nog. Nog av alla måsten, nog av manipulativa människor, nog av sig själv. Alla har väl någon gång drömt om att liksom Thelma och Louise tvärt kliva av vardagslivet och ge sig iväg. Och har man inte en grön Ford Thunderbird, så borde väl en vit Volvo 240 duga lika bra.
Sådana här fantasier kan ta en långt. Resan skulle gå söderut, genom hela Sverige med sikte på kontinenten. Fast nog är det långt att köra, och den trasiga överväxeln vore ett stort problem. Bullret skulle gå mig på nerverna. Antagligen skulle jag tröttna redan i Töre, köpa en banan och en Loka, och vända hem till byn.
Thelma och Louise däremot, de var hejdlösa. Det var alls inte tänkt så, men omständigheter gjorde att de tvingades avrätta en våldtäktsman och därefter ta sikte på Mexiko. Att återvända var inget alternativ. Det skulle bli fängelse. Kanske dödsstraff. Så det var bara köra på. Efter att ha rånat en butik och skjutit sönder tidigare nämnda tankbil efterlyses de som ”armed and dangerous”, men trots oacceptabla kriminella handlingar vinner de filmpublikens alla sympatier. För vem vet inte hur det känns att få nog?
I vardagsversionen kan vi skippa bilen, identifikationen handlar mer om att komma till en gräns där det tar tvärstopp. En gräns man många gånger snuddat vid, men aldrig klivit över. Något klickar till i skallen och en annan person tar vid. Den är stolt och arg, slår näven i bordet och argumenterar utan att börja gråta. Vem är jag egentligen? frågar man sig, men när friheten kittlar i bröstet och tyngden över axlarna lättat, förstår man att steg tillbaka helt enkelt skulle vara detsamma som dödsstraff.
Det blev inget Mexiko och inga Margaritas by the sea för Thelma och Louise, utan färden slutade i Grand Canyon. Men trots att de tappade kontrollen över händelseförloppet styrde de ändå sina öden in i slutet. Det måste ha känts bra.
”Let’s not get caught” sa Thelma och nickade mot stupet ”Let’s keep going!”