Snow divas är den häftigaste konserten som hittills upplevts i iskonserthallen. Inte lyssnats på utan upplevts, för detta är i mångt och mycket mer än bara tre skickliga sångerskor som sjunger opera och musikal så det står härliga till.
Kjell-Peder Johanssons regi är en stor del av detta lyckade koncept. Här får sångerskorna och sångerna blomma ut på ett teatraliskt vis som bara gör dem gott. Mycket gott.
Att låta de tre damerna ur Mozarts Trollflöjten rikta sin omsorg mot en snögubbe i plast är ett genidrag. Ihop med de skickliga sånginsatserna från Anette Strandljung, Charlotta Karlsson och Carina Stenberg är detta en vitalisering av detta välkända stycke som klår Kungliga operan senaste besök med hästlängder.
Det är så här opera är när den är som bäst, engagerar och tar tag i dig. Ett allkonstverk för alla sinnen, minsann.
Det är också befriande att man bestämt sig att ta konceptet divor hela vägen ut. När Charlotte Karlsson sjunger Poor unfortunate souls ur Den lilla sjöjungfrun gör vampen en välkommen comeback.
Carina Stenberg glänser i Nattens Drottning, återigen ett utsnitt ur Mozarts Trollflöjten. Och Anette Strandljung är komiskt kongenial i Skrattarian ur Strauss d. y. Läderlappen. Orkestermusikerna på isinstrumenten spelar helt i samklang med kvällens sångsolister.
Det är precis lagom med en timmes igloo-opera. Publiken applåderar så kraftfullt att avslutande Barkarollen ur Offenbachs Hoffmans äventyr får tas om ännu en gång, nu med publiken som medsjungande kör.
Det är folkligt förlösande när operakonsten kan reduceras till sådant här ystert publikfrieri utan att för den skull tappa sin substans eller seriositet. Det om något är stor konst. Vilket var precis vad denna afton bjöd på. Storartat!