I Shogun, TV-serien från 1980 med Richard Chamberlain, finns en scen där länsherren Toranaga låter tortera en av de brittiska sjömännen genom att doppa ner denne i hett vatten. Sjömannen hissas upp och ner i en håvliknande anordning, som om han vore en matbit att koka.
Det är inte bara den scenen som gjort att jag känner mig skeptisk till både kräftkok och kräftätande. Slänga levande djur i kokande vatten och vänta på att de dör är barbariskt, särskilt som det är visat att djuren känner smärta, till och med räkorna. Men även om kräftan vore humant avlivad så ryser jag i märgen av synen av den på tallriken. När den simmar i sitt naturliga habitat är det inga problem, det är först när den är anrättad som skräckfilmen börjar. Ögon har den också.
En gång på förlagsmiddag i Göteborg under bokmässan blev vi bjudna på något riktigt fint; en skaldjurstallrik. Portionen såg ut som en timmerbröt, fast med skaldjursextremiteter och antenner, i stället för träd. Och så dessa ögon överallt. Någon annan vid bordet åt med förtjusning upp min mat, själv åt jag bröd, och drack vin givetvis, det var ju förlagsmiddag.
Mat ska vara etiskt producerad, och för mig gäller också kriteriet att den inte ska skrämmas på tallriken, eller likna insekter. Den gamla stammen, dit jag själv hör i många delar, kan till och med ta avstånd från räkor. Jag har med egna öron hört en äldre dam, som blivit bjuden på smörgåstårta med räkor, bett den som serverat att ta bort ”maskarna”.
I nöd och svält är det givetvis en annan sak. Då äter man det som finns. En författare som hade en djupt inrotad syn på matens värde var Sara Lidman. Hon kallade maten för ”gudslånet”. I Jernbane-eposet påminns man om den lilla, lilla marginalen mellan att ha bröd på bordet, och att svälta. Storsvagåren 1867-1869 är inte längre bort än att man med närmast religiöst nit samlar ihop sin föda, prisar markerna och att man orkar arbeta, med svälttiderna i färskt minne. I Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne”, finns bland annat en essä om Sara Lidmans passion för födan, beskrivet i en middagsbjudning.
Själv har jag varken behövt äta ekorrsoppa eller barkbröd när jag växte upp, även om man blev tillsagd att ”stöd på potatisen”. Någonstans i generna sitter ändå vetskapen om matens betydelse. Skildringar av mat och föda i litteratur har därför alltid fastnat i minnet.
Medelsvensken idag slänger över 70 kg mat i fast form, och över 20 kg i flytande form, direkt ner i vasken. På Naturvårdsverkets hemsida hotar man med miljöpåverkan, övergödning och vattenåtgång, för att få folk att kasta mindre mat. Men där står inget om varför man ska respektera gudslånet.
Räckte inte hushållskassan hela månaden? Har du ätit upp den sista köttbullen eller pizzabiten från barnens tallrikar, istället för att slänga bort? Då vet du nog vad maten är värd. Men överlag i samhället har vi det tydligen så gott ställt att maten inte längre är födan, utan sorteras som avfall.
Och kräftorna då? Koka palt i stället, med eller utan fläsk, och tänk på Sara Lidman eller Torgny Lindgren.